Motalatjejerna Elisabeth Pihlgren och Pia Wisell var 14 Ă„r dĂ„ de trĂ€ffades första gĂ„ngen. De hade kommit fyra timmar innan deras nya idoler skulle dra igĂ„ng sin spelning och stĂ€llt sig lĂ€ngst fram i köfĂ„llan för att fĂ„ platser lĂ€ngst fram vid scenen. MVT var dĂ€r och gjorde ett reportage âI vĂ€ntan pĂ„ Noiceâ.
â Vi Ă€lskar Noice, dom Ă€r bĂ€st i vĂ€rlden och sĂ„ snygga, sa vi till tidningen, skrattar Elisabeth. Det var min första Noice-konsert och det var fantastiskt. Vi stod lĂ€ngst fram vid scenen under hela spelningen.
EfterÄt ville de ha en autograf och hÀngde utanför logen.
â Vi vĂ€ntade tills de kom ut. Vi fick autografer och de frĂ„gade om vi ville med pĂ„ efterfest pĂ„ Palace Hotell. Jag var ju bara 14 Ă„r och det var jĂ€ttestort för mig. Vi Ă„kte dit och hade superkul, beskriver Elisabeth.
Vad hÀnde dÀr?
â Ja, det vet jag inte riktigt, sĂ€ger Elisabeth och ser hemlighetsfull ut. Vi pratade nog mest.
Efter ett tag kom Securitas och frÄgade efter Elisabeth Pihlgren.
â Jag sa att det inte var jag, men min mormor stod utanför, hon var orolig och undrade var jag var. Jag gick ut en stund efterĂ„t och hon var sĂ„ arg.
Det var i TV-programmet MĂ„ndagsbörsen 1980 som bandet slog igenom med âEn kvĂ€ll i tunnelbananâ och âI natt e hela stan vĂ„râ. De sĂ„lde 100 000 exemplar av debutalbumet TonĂ„rsdrömmar och blev snabbt en stor rockgrupp. De efterföljande tvĂ„ albumen med lĂ„tar som âDu lever bara en gĂ„ngâ, âAllting Okeyâ, âDolce Vitaâ och âVi rymmer bara du och jagâ, sĂ„lde guld och platina, och de hade en stor fan-skara.
I lördags, innan Noice spelning pÄ Folkets Hus i Motala, trÀffade vi Elisabeth och Pia.
â Det kĂ€ndes sjĂ€lvklart att Ă„ka hem till Motala nĂ€r de skulle spela, sĂ€ger Elisabeth, som nu bor i Göteborg.
Varför just Noice?
â De var sĂ„ bra och Hasse Carlsson var sĂ„ söt, man kĂ€nde igen sig i texterna och det var rockig musik. Konserten i Motala 1981 var min första, sĂ€ger Elisabeth.
Pia instÀmmer.
â Man kĂ€nde bara Wow! Det var Noice eller Gyllene tider, och dĂ„ var valet klart. Man hade pannband och "VAR Noiceâ. Men Bisse var mer extrem, sĂ€ger Pia, hon kallades Noice-Bisse eller "Bisse-Noiceâ.
â Jag ville vara mest âNoice-igâ i Motalaâ, sĂ€ger Elisabeth. Jag Ă„kte till Stockholm och handlade klĂ€der.
De Äkte till Gustavsberg, öster om Stockholm, för att försöka trÀffa dem.
â Vi tĂ€nkte bara; "Vi ska trĂ€ffa dem, vi ska trĂ€ffa dem", vi hĂ€ngde vid Slussens tunnelbanestation och hoppades fĂ„ se dem, bussen till Gustavsberg gick dĂ€r, beskriver Elisabeth.
â Vi Ă„kte ocksĂ„ ut till Gustavsberg och gick runt och tittade efter deras hus, sĂ€ger Pia.
De Äkte pÄ konserter och hade stÀndigt mÄlet att komma pÄ efterfest.
â Vi tyckte att vi kĂ€nde dem. Till slut var efterfesten viktigare Ă€n konserten, skrattar Pia.
Redan Äret efter lÀmnade sÄngaren Hasse Carlsson och Fredrik von Gerber gruppen.
â Det blev inte samma sak utan dem, sĂ€ger Elisabeth som dĂ„ hade ett uppehĂ„ll innan hon Ă„terigen fick tillbaka intresset under första delen av 2000- talet.
NÀr den före detta sÄngaren Hasse Carlsson gick bort började Elisabeth kolla upp dem igen. Hon hittade en hemsida och började chatta med likasinnade. De kallade sig Noice Army, vilket senare ledde till en fanklubb med samma namn.
â Vi hade Noicefester och trĂ€ffar. DĂ€r fick man vĂ€nner för livet.
Vi fÄr en snabb visit backstage för att trÀffa bandet med Pia och Elisabeth.
â För mig kĂ€ndes det helt nostalgiskt, sĂ„ hĂ€rlig kĂ€nsla att fĂ„ trĂ€ffa dom efter sĂ„ mĂ„nga Ă„r, sĂ€ger Pia.