Regina Spektors konsert på Cirkus 2009 var långt ifrån perfekt, men jag kan bara inte glömma den. Kanske för att den var så varm och kärleksfull. För att det var så lätt att bli kär. Och för att tolkningen av egna "Fidelity" var fyra minuters ren musikmagi.

Nu är hennes sjätte album här, och jag har längtat. Men också oroat mig lite. Regina Spektor mer excentriska sidor leder henne inte alltid rätt. Här parar hon ihop gamla "Don't let me be misunderstood" med en låt av Edie Brickell och sång på någon slags bruten italienska, njae... det lär ta tid att få grepp om en låt som "Marcello".

Men den är dessbättre ett undantag. Inledande "Small town moon" är Regina at her best: lekfull, musikantisk, oförutsägbar. Och jag älskar när hennes sorgsna betraktelser paras ihop med omsorgsfullt snidade melodier. Lyssna på ursnygga "Firewood". Eller folkviseljuva "Jessica".

En annan favorit är suggestiva, monotona "All the rowboats" där hon låter som en korsning mellan Susanne Vega och Miss Li. Låter det konstigt? Nej, det låter grymt bra.