Så var det dags för The Ark att backa upp schlagerframgången med ett nytt album. Bandet är omåttligt populärt just nu, hitarna "The worrying kind" och "Absolutely no decorum" har tillsammans toppat "Tracks-listan" tre veckor i rad.
CCCC
Så var det dags för The Ark att backa upp schlagerframgången med ett nytt album. Bandet är omåttligt populärt just nu, hitarna "The worrying kind" och "Absolutely no decorum" har tillsammans toppat "Tracks-listan" tre veckor i rad. Och ihop med sköna "Prayer for the weekend" ger de nya plattan en pangstart.
Inga utsvävningar
The Ark går definitivt att känna igen. Här bjuds det visserligen inte på några större utsvävningar, bandet håller sig till det trygga, vägvinnande sound de byggt upp genom åren. Kan tyckas tråkigt, men den symfoniska trallande poprocken tål att köras åtminstone någon vända till.
Slarv mot slutet
Möjligen kan man ana ett lite tydligare driv, med discoinfluenser som rinner fram genom hela albumet. Men mot slutet slarvar Ola Salo till det. Den fåniga 50-talsflirten "All I want is you" och det banala glamrocksnumret "Death to the martyrs" borde slängts direkt i papperskorgen. Även om det hackar på slutet går det inte att blunda för Ola Salos magnifika röst och många starka starka melodier.
Henrik Lindberg