Medan de flesta rockmusiker var upptagna med att sopa bort diskoglittret från scenerna och skivbolagen letade efter morgondagens trotsade Paul Simon FN-bojkotten av apartheidregimen och reste till Sydafrika. Den dåvarande kulturella bojkotten hade starkt stöd och många betydelsefulla artister hade tvingats tacka nej till generösa erbjudanden att spela i landet. Men Simon skulle inte dit för att uppträda. Han skulle dit för att ta med sig musiken tillbaka hem. Efter att ha hört en bootleg-kassett med sydafrikansk folkmusik kunde han inte släppa tanken på att förena rytmerna från kåkstäderna med sin egen musik.

Kritiken lät inte vänta på sig. Varför skulle just han vara undantagen de viktiga påtryckningarna? En osolidarisk handling, enligt många. Självklart solidarisk, enligt Simon som ansåg sig stå på musikernas sida eftersom de "alltid blir blåsta oavsett vem som än har makten". "När personerna med vapnen säger 'det här är viktigt' har inte de med gitarrerna en chans", sade han senare i en intervju med The Guardian.

Förenade två världar

Resultatet blev "Graceland", i dag ett av 1900-talets mest klassiska album, där några av Sydafrikas viktigaste artister medverkar.

-Jag åkte till Sydafrika och hade en klar intuition att den sydafrikanska musiken och den amerikanska musiken inte låg så långt ifrån varandra utan kunde mixas med varandra. Det visade sig vara rätt, säger han i ett samtal med journalisten Jan Gradvall i samband med sitt besök i Stockholm.

Men Paul Simons karriär går längre tillbaka än så. Tillsammans med barndomsvännen Art Garfunkel (som han genomgående kallar "Artie") slog han igenom med balladen "The sound of silence" redan 1965. Genom åren har Simons musik kopplats ihop med händelser och tolkats och analyserats på detaljnivå. Men när han skrev den första hitlåten var han bara 21 år gammal och hade egentligen ingen aning om vad han gjorde.

-Jag tyckte att den var bättre än de låtarna jag vanligtvis brukade skriva. Det var det enda. Det var samma sak med "Bridge over troubled water". Senare lärde jag mig att känna igen när detta kom, att veta när något var riktigt speciellt, förklarar Simon och berättar att han har alltid återgått till kärnan av vad han själv njuter av i musiken.
-Om du fortsätter att gå tillbaka till vad du gillar så tror jag att du lättare kan förnya dig själv som låtskrivare, säger han.

Vill se "smartare" musiker

Han återkommer ofta till människans oförklarliga kärlek till musiken och att hur utbildad man än är går det inte att reda ut varför man gillar en viss typ av musik. Samtidigt är han väldigt tydlig med att det är skillnad på musik och musik när han pratar om vad han kallar "mainstream".

-Personligen tycker jag att den är ganska korkad. Eller inte korkad, utan tråkig. Det saknas riktig skicklighet och handlar bara om hooks och mode och andra element som är associerade med populärkultur i stället för musik. Anledningen till att musiker från min generation som fortfarande är högt ansedda är för att det var mindre fokus på det där och mer fokus på musik.