Symphonia
Norrköpings Symfoniorkester
Artist: Tomas Ledin
Dirigent och arrangemang: Peter Nordahl
De Geerhallen 13 och 14 oktober.
Det är inga krusiduller när Ledin gör snabb entré tillsammans med dirigenten och arrangören Peter Nordahl. Pang på bara och iklädd vita smokingen ställer han sig raskt vid mikrofonen och levererar en femtontal låtar på raken.
Han flirtar minsann inte med sitt kroppsspråk, det är två poser som gäller: dels sångarställningen med händerna bakom ryggen, dels tack-för-applådgesten med händerna brett isär som om han ville säga ”kom igen nurå”.
Och visst kommer publiken igen. Alla verkar älska honom och önskar trycka honom till sina hjärtan. Damen bredvid mig var helt lyrisk och hade följt honom vid många konserter. Mannen verkade mera sval. Hon har fler chanser framöver, för denna symfoniska turné har som nästa stopp Västerås, Malmö, Gävle, Uppsala och Stockholm, hela tiden med olika orkestrar. Sexton konserter med sammanlagt sju orkestrar. Imponerande.
Innan jag går in på låtarna måste jag framhålla en av initiativtagarna till detta samarbete, Peter Nordahl. Hans orkestrala sound är lätt igenkännbart. I samarbeten med både Sven-Bertil Taube, Miss Li och Håkan Hellström har vi lärt känna hans musikaliska landskap. När det är som allra bäst klär han av artistens bekvämlighetskostym, skapar nya rum och iscensätter en storstilad klangapparat som doftar traditionell klassisk musik, en hel del musikal och ibland lite för mycket Disney.
Fast jag blir sjukt imponerad av de dallrande stråkarna, den populistiska exotismen i ”Midsommar i Himalaya” eller när de underbara klangstormarna sveper genom lokalen vare sig det gäller stråksektionen eller träblåset. Arrangemangen fullkomligt myllrar av handlingar och händelser och det finns massor för lyssnarörat att upptäcka. Även om jag på slutet kände mig aningen mätt på alla sammansatta harmonier så är det ett faktum att vi här har att göra med en mästare.
Hur låter då denne sjungande senior? Ja, det har ju hänt en hel del sedan Tomas var en flitig deltagare i Melodifestivalen på 70-talet. Segern knep han 1980 med låten ”Just nu” vid tävlingen i Haag. Rösten har fått patina, fattas annat med över 70 årsringar av vokala erfarenheter. Och så har han blivit farfar.
Låtvalet behandlar texter om relationer och kärlek, ofta med ett sött stråk av vemod. Vi möter även texter om miljöer både borta och hemma samt en smula socialrealism. Mina favoriter? Ja, det blir nog ”En del av mitt hjärta” för den fina dramaturgins skull, men även ”Tillfälligheternas spel” för att den uttryckligen bjöd på så mycket ös och känsla. Naturligtvis blev framförandet av ”Just nu” till ett kraftpaket utan like. Mest för att vi slapp det kaxigt bredbenta och fick uppleva antitesen: när du vill nå den absoluta höjdpunkten, backa då en smula och framhåll kontrasten.
I rumliga och klappvänliga ”Helt galen” var publiken med på noterna och i relationslåten ”Den stora tystnaden” laddade Ledin med kanske det mest känsloladdade uttrycket på hela konserten. Det naturliga berättandet fick stå i centrum i ”Älu oäten”. Det kändes som om man kom grabbben Tomas Folke Jonas Ledin från Sandviken lite närmare inpå livet.
