En orientalisk saga med flygande mattor, en riddarpjäs som bara blev en rustning och en dispyt om den höga brännvinsskatten. Tre vitt skilda ämnen med den gemensamma nämnaren att de alla är refuserade pjäsmanus signerade August Strindberg. Men för den skull inte ospelbara, tycker Strindbergs Intima teaters chef Ture Rangström.

-Nej, absolut inte. De är svåra att göra för att det ofta är väldigt mycket folk i rollistan, men numera kan man ju ha en överenskommelse med publiken som inte behöver ta hänsyn till det.

Ture Rangström kommer att vara ciceron när de refuserade pjäserna framförs som läsningar under Stockholms kulturfestival. Men att de var refuserade är en sanning med modifikation. I två av fallen handlade det om självcensur. Bara i fallet "Siste riddaren" var det i stället Strindbergs intima teaters dåvarande chef, August Falk, som sa ifrån.

-August Falk var så ung, bara 24 år, och Strindberg var 60. Han tyckte att Strindberg var dammig och besvärligt att ha på teatern. När han dessutom kom med sina idéer om att sätta upp ett historiskt drama sa han ifrån.

Orientalisk exotism

Ture Rangström berättar att riddarrustningen till "Siste riddaren" länge stod hos hans morfar, som var skådespelare på Strindbergs intima teater. Den var gjord i en tunn plåt som Rangström beskriver som Bullens pilsnerkorv-burkar, men den kom alltså aldrig till användning.

Men är pjäserna intressanta?

-Ja, det tycker jag. "Abu Cassems tofflor", som var en barnpjäs för dottern Anne-Marie, är lite av "Tusen och en natt" och är dessutom på jambisk vers. Den har ett slags scenisk schwung, även om ämnet innefattar en orientalisk romantik som vi har lite svårt för idag. Den var nog tänkt med scenerier som flygande mattor. "Homunculus" är mer ett shakespearianskt mellanspel med några gubbar som sitter och super på en krog och klagar på att skatten på brännvin är så hög. Den är jättekul!