Olof Palme var en komplex och kontroversiell person, men mordet på Sveavägen har i decennier överskuggat bilden av människan.
Öppningsscenen är briljant. Unge utbildningsministern Olof Palme intervjuas i april 1969 av brittiske tv-stjärnan David Frost och får frågan vad han vill att det en gång ska stå i hans dödsruna.
Palme lutar sig framåt och svarar att frågan är ointressant. "Börjar man tänka på sitt eftermäle fastnar man snart i fega beslut. Jag vill hjälpa människor här och nu", lyder svaret.
Drygt 25 år efter skotten på Sveavägen i Stockholm har intresset för Olof Palmes person åter blossat upp. Det ges ut nya Palmebiografier, sätts upp nya Palmepjäser på de stora scenerna och denna helg går dokumentären "Palme" upp i 110 kopior, vilket gör filmen till den största svenska dokumentärsatsningen genom tiderna.
Kristina Lindström och Maud Nycander har arbetat i två år med dokumentären och kallar det ett drömprojekt. De tvekade aldrig att göra denna djupdykning i filmarkiven.
- Det är en förmån att få berätta om någon som betytt så mycket för Sverige. En person som alla hade en åsikt om. Men vår film berättar också om ett land i förändring, säger Kristina Lindström i telefonen.
- Vi har fått tillgång till ett väldigt stort råmaterial från 60- och 70-talen, vilket delvis hör ihop med att man filmade i mycket längre sekvenser på den tiden. Vi har vaskat fram en del guldkorn bland det som då klipptes bort, förklarar Maud Nycander.
Hon lyfter fram en favoritscen från valnatten 1973, där ett pressuppbåd följer valsegraren Palme ända hem till radhuset i Vällingby. Palme är segersäll, men ber fotograferna stänga av kamerorna eftersom han ska till att ta fram husnyckeln från sitt "hemliga gömställe".
- Den här sekvensen säger mycket om Palme men också om den tid han verkade i. Och den illustrerar ganska exakt vad vi ville göra med den här filmen, säger Maud Nycander.
Filmen består till stora delar av arkivmaterial, men också av privata brev och fotografier. Dessutom intervjuas personer som Desmond Tutu, Ingvar Carlsson, Anders Ferm, Carl Bildt och Christina Jutterström. Samt familjen Palme: hustrun Lisbeth, sönerna Joakim, Mårten och Mattias.
Ställde familjen Palme några särskilda villkor för att medverka?
- Nej, de var väldigt generösa, även om det fanns sådant de inte ville svara på eller kommentera. De ställde också sina super 8-filmer, som innehåller Fårössemestrar och bilder från radhuslivet i Vällingby, till vårt förfogande, säger Maud Nycander.
Vad tillför de privata filmerna?
- Eftersom vi söker en så sann bild som möjligt vill man komma personen så nära som det bara går. Super 8-filmer kan vara en väg till förståelse för hur svensken levde på 60-talet. Många familjer köpte filmkamera då, säger Maud Nycander och fortsätter:
- Det som slår mig när jag ser Olof Palme i super 8-filmerna är att han är absolut närvarande i relationen med sina barn. Att han verkligen är där när de pockar på hans uppmärksamhet.
Nycander & Lindström har strävat efter att ge en så sammansatt bild som möjligt av politikern och människan.
- Det är en motsägelsefull person. Vi har beundrat honom och om vartannat blivit irriterade och arga, trötta och fascinerade av honom, säger Kristina Lindström.
Filmens grundackord är allvarligt, men "Plame" bjuder också på lite skratt. Dialogen mellan den unge Palme och hans företrädare Tage Erlander innehåller en rätt skön, torr humor, liksom Palmes raljerande från talarstolen.
- Det handlar ofta om detaljer, men detaljer som säger något om helheten, säger Kristina Lindström.
Ni klipper in en kort, rolig snutt med ett par som badar nakna i snön. Varför det?
- Den säger i all enkelhet lite om tidsandan, att det i början på 70-talet växte fram en ny syn på nakenhet, p-piller och fri abort. "Den svenska synden" blev ett begrepp och så vidare. Rent filmiskt är det viktigt med dynamik och att publiken också får slappna av lite mellan all dramatik, säger Kristina Lindström.
Historien berättas strikt kronologiskt. Varför?
- Vi tror att det är nödvändigt för att få publiken att hänga med. Särskilt som vi i första hand riktar oss till dem som inte var födda när Palme mördades, säger Maud Nycander.
- Filmen visar hur Palme reagerar på - och agerar i - en mängd "affärer", kriser och konflikter, främst på 70-talet. Palme ville vara i hetluften och ta debatten, det ena gav det andra. Det var ett händelserikt och dramatiskt årtionde. Vi kom fram till att ett rakt berättande skulle bli tydligast, tillägger Kristina Lindström.
Palmehatet, som förmörkade Palmes sista år och som sonen Mattias Palme vittnar om i filmen, har även ni mött det?
- Nej, men vi förnimmer att det finns där under ytan och det är ganska otäckt. Vi har läst vad som står på kommentarsfälten på nätet. Det vittnar om att hatet lever i vissa kretsar. Vi kommer att berätta mer om hatet i vår tv-version av filmen, som visas i nyår.
Hur fick ni Benny Andersson att skriva filmmusiken?
- Han uttryckte sin fascination över Palme i ett avsnitt av "Allsång på Skansen", så vi frågade. Han var inte lättövertalad, men vi gav oss inte. Vi tycker att filmmusiken är helt underbar. Bennys "Sorgmarsch" skänker en extra dimension till filmen, den är så otroligt stark.