‚På skiva
CCC
Hawkey Franzén: Stig Dagerman
Gazell Records
Stig Dagerman blev bara 31 år, men lämnade efter sig så mycket att han alltjämt inspirerar på skilda litterära fält. Han var journalisten som skrev den lysande reportageboken "Tysk höst", dramatikern vars verk återupptäcks och spelas än i dag. Samt förstås författaren till romaner som "Ormen" och "Bränt barn".
Hawkey Franzén har fastnat för dagsverspoeten som publicerade sina "Dagsedlar" i Arbetaren under signaturen "Qroll". Det är dikter som brinner, som gärna kontrasterar det troskyldiga "neutrala" Sverige mot krigshärjade länder ute i Europa, ja i hela världen. Men som också häcklar monarkin eller företeelser som medborgargarden.
Lång hållbarhet
De första dagsedlarna delades ut redan under andra världskriget, den sista skrevs kort före självmordet i oktober 1954. Många av dem kan i dag bara läsas som tidstypiska kommentarer. Andra har längre hållbarhet och det är förstås dessa Hawkey Franzén har koncentrerat sig på. Han har drivit det här projektet i tio år och det är bara att lyfta på hatten och gratulera när han nu har fört det i mål.
Fruktbar taktik
Hawkey Franzéns tonsättningar är överlag lågmälda. Det är en fruktbar taktik. Texterna är så starka och påträngande att de hade dödats av mer vildsint musik. Här kläs de företrädesvis i jazz-, vis- och countrykostym. Några stänk av blues finns också.
Allra bäst är avslutande "Ge oss ett annat namn", som behandlar flyktingproblematiken. En humanistisk, tidlös text som Franzén sjunger med återhållen vrede. Skönt, poetiskt spel på trumpet ljusar till ljudbilden.
Jag gillar också tonsättningen av "Barnets århundrade" som har en touch av fransk chanson, Hawkeys röst får här ett slags ironiskt Barbro Hörbergskt tonfall, som passar perfekt i sammanhanget. "Flykten valde oss" sjungs resonerande till plonkig vispop, det fungerar charmant.
Över huvud taget är det mest lyckat när musiken är återhållsam, men ändå fri. Jazzkänslan i vissa spår passar både de namnkunniga musikanterna och Dagermans lyrik.
Imponerande
Mindre roligt är det när Hawkey Franzén framför "Öppen eld" till ett countrylunkande komp à la Alf Robertson. Änglakören i "Den heliga staden" hade jag också klarat mig utan.
Som helhet är jag ändå imponerad och hoppas att Hawkeys Stig Dagerman-program nu får stor spridning både här hemma i Östergötland och i övriga landet. Det är det värt!
‚Börje "Hawkey" Franzén