Fightingspel är ett tveeggat svärd. För att få ett riktigt långt liv behöver de tilltala en publik som är villig att nöta ner sina fingertoppar i jakten på en perfekt combo. Men för att inte avskräcka nya spelare krävs också en lättillgänglighet, där även en nybörjare och button masher ska kunna utföra häftiga attacker.

Soul Calibur har alltid lyckats gå den gyllene medelvägen och så är det också den här gången. Tillsammans med en eller ett par kompisar kan det stundtals bli riktigt svettigt och roligt, oavsett förkunskaper.

Men när del fem kommer ut i en spelserie förväntar åtminstone jag mig någonting nytt. Lite extra att bita i, så där. I stället har utvecklarna i min mening dragit ner på vad titeln har att erbjuda. Story-läget där du får följa ett syskonpar, Patrokolos och Pyrrha, är väldigt sparsmakat. Om du förväntar dit en episk historia berättat med häftiga mellanscener så... ja... Då kommer du bli besviken. Handritade och inte särskilt imponerande teckningar fladdrar förbi och för allting framåt. Överdrivna röstskådisar levererar drama queen-repliker på löpande band.

Rent figtingmässigt är detta spel annars som del fyra som kommer för tre år sedan. Du kan röra dig fritt i 3D, trilla av banan och de olika karaktärerna går i klassiskt sten-sax-påse-mönster där vissa är bättre mot vissa.

Ett par nya komponenter har tillkommit. Utvecklarna bland annat sneglat på Street Fighter och har lagt till en "Critical gauge". Bygg upp en mätare, dra i väg en knappkombination och få till en tjusig superattack. Tyvärr är det knappt värt att använda den, belöningen i att lyckas med en sådan typ av attack är helt enkelt för liten.

Ser man dock förbi det här och tittar på "Soul Calibur V" som ensam företeelse är det ändå ett bra spel. Det är vackert och färgsprakande och flyter på utan större problem. Och att välja bland en uppsjö av klassiska och nya karaktärer, lära sig denne till grund och botten för att sedan piska upp en polare i brygga blir aldrig tråkigt.