Uppsala-baserade spelstudion Starbreeze överraskade 2007 med titeln "The Darkness". Mörker (så klart) och pangpang (what else?) baserat på en tecknad serie med samma namn.
Allt kretsade kring Jackie Estacado, en hantlangare inom maffian, som fick demoniska krafter och konsumeras av mörkret i jakten på att få träffa sin döda flickvän Jennie. Både övernaturliga och mer världsliga krafter stod i vägen men de båda får träffa varandra, i några minuter, igen.
"The Darkness" överraskade med en genomtänkt estetik, inte minst för oss svenskar, där svensk graffiti och andra små påskägg låg strösslade runt i spelvärlden. Samtidigt bjöd det på ett intressant koncept där Jackie fick två extra armar av det demoniska slaget som kunde hjälpa till i striderna.
Svart eller vittDel två är inte längre "svenskt" utan utvecklat av kanadensarna Digital Extremes. Det tar vid två år senare och Jackie plågas fortfarande av Jennies död. Han har stigit i graderna och leder nu sin maffiaorganisation med hjälp av sina övernaturliga krafter. Och så klart vill andra åt de krafterna för sin egen vinning.
Det är intressant att styra en karaktär som inte är helt genomgod och där alla val inte är antingen svarta eller vita. Misstolka mig inte, det här handlar inte om stora moraliska dilemman, "The Darkness II" pumpar på med action som om det inte fanns någon morgondag. Men det blir ändå en skön tvist och det finns en del i historien som lockar.
Både häftig och starkDemonarmarna är tillbaka. Att utrusta sig med två vapen samtidigt som de andra armarna flänger runt och kastar prylar och bad guys till höger och vänster gör att man känner sig på häftig och stark på samma gång.
Dessvärre är spelet väldigt kort. Mellan fyra och sex timmar tar det att dra sig igenom alltihop. Förvisso går det att spela om med nya förvärvade förmågor och det är ju ett plus om man en gång fastnat för spelet. Estetiskt skiljer sig allt lite grann från del ett. Spelet är gjort i cel shading där texturerna faktiskt är handmålade av utvecklarna. En liten vink åt spelets ursprungliga serieformat. Det funkar, i bland. Oftast fångar det den rätt känslan, i bland ser det bara lite blaskigt och murrigt ut. Betyget är inte den starkaste fyran i världshistorien men det är ändå bra underhållning för stunden. Fyra armar är bättre än två.