Nära livet Av Ulla Isaksson Regi: Jenny Andreasson Scenografi och kostym: Marika Feinsilber Koreografi: Leif Agrér Medverkande: Monica Wilderoth, Glora Tapia, Ida Löfholm, Gunilla Orvelius, William Wahlstedt, Linda Birgersson, Britt-Marie Wettergren Östgötateatern Spelas i Linköping till och med 26 november
Nej, jag tror inte att Östgötateaterns uppsättning av Ulla Isakssons "Nära livet" ter sig alltför avskräckande för kvinnor och män av i dag.
Annat var det förstås i förlossningsvårdens trevande ungdom och strikta könssegregation - och att Ingmar Bergmans rosade filmatisering från 1958 på sin tid orsakade svimningskollapser till höger och vänster är begripligt även av andra skäl.
Filmkameran var ju så djärv. Så kvinnointim. Och ämnet i princip tabubelagt.
Därmed inte sagt att regissören Jenny Andreasson valt att avstå, tona ner eller styra bort från psykiska och fysiska smärtpunkter, snarare tvärtom, och jag lär knappast vara den enda som drabbas av påtagliga förnimmelser:
Kroppen och själen minns. Vi är här och lika mycket där, när den tidlösa cirkeln runt liv och död sluter sig kring en hårt paketerad uppvisning av kvinnlig erfarenhet, som med jämna mellanrum lägger sig till vila i Leif Agrérs stiliserade dansinslag, laddade av visuell integritet och stum (ve)klagan.
Monica Wilderoth är lysande som Cecilia. Kvinnan som drabbats av missfall och i ett ögonblick av framsynthet gör upp med såväl William Wahlroths korrekt tidstypiske lektorsmake, som med påbjudet moderskap. Imponerar gör även Gloria Tapias tonårstruliga Hjördis och Ida Löfholms barnlängtande Stina, en av folkhemmets alla bortsopade hemmafruhjältar. Flankerad av Gunilla Orvelius syster Brita med sitt oföränderliga vårdhjärta och Linda Birgerssons olyckligt barnlösa kurator.
Ett alltigenom fenomenalt nära livet-arbete, ömsom distanserat, ömsom skälvande nära och faktiskt, bitvis avväpnande roligt.
Sjukhusmiljön är konstfull och precis, och Marika Feinsilbers långa, vita och avskärmande draperier samarbetar ypperligt med iscensättningens närmast sakrala stramhet och, som i den centrala förlossningsscenen, öppet religiösa ikonografi.
Musiken andas, tänder, blickar in i nuet: Arvo Pärt, självklart! Man ryser. Anna Ternheim, Anna Järvinen, Nina Ramsby ,50-talsrock ? och Annika Norlins avslutning - något så grymt vackert har jag inte upplevt på mycket länge.
Och sällan något så i grunden avvaktande tyst, trots den höga maxpulsen. Som om man fått vittring på något evigt, skräckfyllt och förunderligt i ett och samma andetag. En existentiell skönhetsupplevelse som i sin renaste koncentration går mycket långt.
Mer kvinnoförhöjt än så här kunde Spetsprojektet knappast avslutas.