Lämnar man en teater med ett lätt sinne och ett leende som dröjer sig kvar flera kvarter i den bitande vinterkylan då har gänget på scenen gjort ett bra jobb.

Och det gör Globengruppen i sin uppsättning av Hasse och Tages Gula Hund.

Tempot är bra rakt igenom, inga longörer, det är fyllt av liv och inlevelse på scenen. Snarare tycks publiken lida lite av premiärnerver. Föreställningen löper på snabbt till pausen som nästan kommer som en överraskning. Redan dags? Då har den nästan fulltaliga publiken redan käkat jultallrik, eller fikat, vid långborden med dukar i julerött och grangrönt och applåderat sig igenom första akten med nummer som man plötsligt minns att man glömt.

Artikelbild

| Jenny Andreen som den anpassliga och kvicktungade innehavaren av blomster- handeln Gladiolusen.

Det är fyrtiosex år sedan revyn sattes upp på China i Stockholm (därav namnet Gula Hund) och vi är många med grå hårstrån i publiken som då lärde oss textstycken från revyn utantill.

Ibland räckte det med bara en replik för att få ett gäng runt middagsbordet att brista ut i samfällt skratt, så väl satt texterna. Sade man till exempel "Biletten?" med ett klagande gammelmanstonfall så sade någon efter skratten, säkert som amen i kyrkan: "Ska jag slå?n på käften, gamle man?", och skratten fortsatte.

Och den monologen fungerar bra även på Globenteatern idag. Vi skrattar, och minns kanske lite också hur roligt vi haft.

Här bevisas också att bra texter håller och att pausering är en stor konst, och nödvändig för att få humorn att djupna.

Artikelbild

| Rebecka Dellskog och Håkan Bäck presenterar udda personligheter som vill ha livet annorlunda.

Tyvärr är även samhällskritiken i texten fortfarande är aktuell. Det gäller för övrigt flera av numren. Att så lite har hänt på dessa fyrtiosex år med våra attityder och åsikter förvånar och skrämmer också lite.

Desto mer glädjande är de genomgående goda sångprestationerna i uppsättningen.

Jag blir glad och rycks med i flera nummer av spel- och sångglädjen från scenen. Det är vitalt, spänstigt och musikaliskt.

Jag har fullt med små blyertskryss i mitt program, kryss som jag plitade dit i halvdunklet när det var något extra på scenen. Jag drar mig för att dra fram enskilda prestationer men Håkan Bäcks proffsramlande i seansnumret är bara så fantastiskt halsbrytande att till och med Gösta Ekman måste vara helnöjd med den prestationen och där har jag tre kryss i rad.

Det som inte utmärker sig, som bara finns där som ett självklart inslag, är musiken och ljuset. Att det fungerar så bra är ett mycket gott betyg i sig. Och ljudet ligger rätt hela föreställningen.

Andra akten går minst lika fort som första och känns aningen mer gedigen. Kanske för att nerverna släppt lite, kanske för att materialet är snäppet bättre.

Slutapplåderna är starka och välförtjänta. Nog känns det som om vi sett på proffs hela kvällen även om de kallar sig amatörer.

HANS TILLBERG