En av de viktigaste pjäserna i Stockholm just nu, tycker Correns operarecensent Gunnel Bergström om Folkoperans flyktingopera "Fursten". Men den spelas med allt för många schabloner.
"Konsuln" av Gian Carlo Menotti
Regi: Faranaz Arbabi, dirigent Jonas Dominique.
I rollerna: Susanne Levonen, Daniel Frank, Karin Lovenius, Johan Rydh, Margareta Westerlind, Henrik Holmberg, Lars Martinsso, Milena Stricevic, Miriam Ryen och Sandra Bundy.
Folkoperan, Stockholm.
Måste vi alla dö för att vi är så många? frågar Magda Sorel, när hon fastnar i byråkratisk pappersexercis i Menottis flyktingopera "Konsuln".
Vi befinner sig på ett svensk konsulat från vars väggar en leende Olof Palme och ett lyckligt kungapar blickar. Så frågan riktas till oss “hyggliga svenskar" som officiellt hävdar Genevekonventionen: vi skyddar politiska flyktingar. Men med dagens flyktingtryck har utvecklats en praxis som har mycket lite att göra med vår officiella hållning. Har man inte rätt papper kommer man inte in, eller kastas ut.
Plågsamt svartvitt
Kompositören Menotti och regissören Farnaz Arbabi kom båda som barn till ett nytt land, han från Italien till USA, hon från Iran till Sverige och båda har plågats av vetskapen att deras landsmän går under.
Men där slutar likheterna. Menottis förföljda tror att frihet är möjlig; de håller ihop, älskar och bryr sig men går under när inget främmande land tar emot dem. Arbabis förföljda är skräckslagna från början till slut. Det är en plågsamt svartvit tolkning, plågsam för att sångarna inte tillåts uttrycka alla de skiftande känslor Menotti gett dem. Musiken är full av skimrande melodiska partier som bryter mot det känslokalla mekaniska och det tvingande brutala. Orden och musiken försvarar livet och det goda och det tränger stundtals igenom.
Döda ögon
I föreställningen finns ett underbart livsbejakande galet infall när Henrik Holmbergs trollkonstnär låter en hop lekfulla kaniner inta scenen. Då lyser sångarnas ögon, men för det mesta är de slocknade.
Premiären bjuder en ofärdig föreställning där de kvinnliga huvudrollerna inte lever sig in i rollerna, utan agerar stereotypa offer. Gå på upptäcktsfärd i de många tonfallens sång! Pianissimot är det mest berörande vokala uttrycket, inte skriket.
För detta är en viktig föreställning, som om den gestaltar sanningar i stället för schabloner, kan bana väg för det samtal programbladet inbjuder till.