Med projektet "Rapporter" provar Riksteatern ett nytt grepp. Med journalistiska metoder söker man att komma ännu närmare samtiden och det aktuella. Detta kräver även en snabb process. Vägen från idé och material till scenisk föreställning går på några månader.

Att jaga nuet och aktualiteter på detta sätt kan uppfattas som lite hetsigt och ansträngt medieanpassat. Men efter att ha tagit del av den första Rapporten: "Djur som dör", förstår jag att detta i stället ger öppningar och frihet till andra sätta att berätta.

Det ger även dörrar till det förflutna, genom att man låter händelser speglas i ett längre tidsperspektiv. Detta är något som nyhetsjournalistiken i dag har skriande brist på; bakgrund, reflektion, sammanhang.

Men det journalistiska i "Rapporter" är bara en del av metoden och i den sceniska föreställningen mest en anspelning på reportageformen.

Jag skulle hellre kalla detta gestaltning av dokumentation. Med musik, bild, film, monolog och dialog, skapas en spännande och oförutsägbar helhet.

Kärnan och glöden i detta är berättelsen. Det som bär genom spelet, det som fascinerar, berör och förundrar, är historierna som berättas. Djuren och djurens död är inget gulligt tema. Det är drastiskt, tragiskt och angeläget.

Det som först kan tolkas som galenskap; historien om 191 katter som brutalt dödades av svenska myndigheter, litteraturprofessorn som har huset fullt av kaniner, eller schimpanser som lever som människor, förmedlar i längden på ett insiktsfullt sätt hur komplex människans relation till djur är, hur stor vår okunskap, och hur vår brist på respekt och förståelse för naturen ligger bakom dagens miljöproblem.

På väg till teatern avlyssnar jag P1-kulturradions tema kött. Där boken "Eating animals" av Jonathan Safran Foer recenseras. En lågmäld debattbok som direkt tangerar det jag sedan möter på scenen. Riksteatern har lyckats igen; detta är scenkonst som lever mitt i samhället och tar oss på allvar.

LARS JONSSON