"Dirty Dancing" är inte bara nostalgi. Musikalen som spelas på China-teatern i Stockholm klarar sig bra på egen hand.
Filmen "Dirty Dancing" fick en revival när Patrick Swayze gick bort så tragiskt här om året. Och i Sverige är den gamla indiefilmen lika folklig som köttbullar. Nu har den, som så mycket annat, blivitmusikal.
Det är lätt att vara skeptisk mot sådana produktioner. Men att återuppleva "Dirty Dancing" live är en ny upplevelse. Konstigt nog, eftersom jag fortfarande kan låtarna utantill och handlingen håller sig nära filmen. Miljöerna skapas med hjälp av modern videoprojicering och övergångarna är snygga redan nu.
Kvaliteten är hög inom ensemblen. Dansen är fantastisk. Proffsigare har jag aldrig sett på en svensk scen. Jan Radesjö och kompani öser på ordentligt, det är tryck på musiken. Jag gillar också att de har översatt lagom mycket till svenska och sjunger på engelska. Då förlåter jag att de gör en så stark, romantisk film till en fars. Trots en vattenscen utan vatten. Dessutom saknar relationerna samma djup som filmen kunde erbjuda.
Jag hade funderat över vad de skulle ta bort, men det mesta i filmen är med. I stället har de lagt till möten och dialog. Det tillför nya dimensioner, inte minst mellan Baby och hennes mamma.
Emilia Ödling Runsteens tolkning av Baby är riktigt bra, men Patrick Swayzes danslärare Johnny är väldigt svår att ersätta. Pascal Jansson fungerar som Johnny så länge han dansar, sedan blir han alltför lik en gänglig tonåring.
Historien får lite tyngd av att den lyfter en viktig historisk händelse som Martin Luther Kings berömda tal 1963. Allt för att sätta stämningen på sin spets. Den lilla semesterbubblan som är på väg att spricka när den stora världen pickar på den.
Att få se manusförfattaren Eleanor Bergstein, på Stockholmsbesök, bli hyllad exakt 25 år efter filmens Sverigepremiär kändes bra. För oss som då precis hade blivit tonåringar var det en stor händelse. Och det är vi som kommer att njuta av musikalen nu. Samtidigt får den här typen av musikaler, liksom "Grease" och "Fame", ständigt nya anhängare. (NT)
PS Vi hittar några östgötar i musikalen: Magnus Fritz vid trummorna, Johan Klarbrant som Billy-cover och Arbis-Robin Karlsson som har gjort mask och peruk.