Vederbörligt högtidligt invigde Dramaten och Stockholms stadsteater Strindbergsåret på den stores födelsedag i söndags. Ingen teatersäsong utan att en eller flera av hans pjäser står på repertoaren, men nog är publikens förväntningar extra högt spända i år.

På Dramatens lilla scen infrias de med råge. I "Spöksonaten" förenas vackert och poetiskt med galet och galghumoristiskt till lödig teaterkonst. Det här kammarspelet har genom åren - det skrevs 1907 - lockat experimentellt lagda regissörer, men få äro kallade. Mats Ek hör definitivt till dem, och ensemblen står på höjden av sin konstnärliga förmåga.

Utsuddade skillnader

Här är de både skådespelare, dansare och - musiker! Thérèse Brunnander på piano, Stina Ekblad på klarinett, Gunnel Fred på cello... Satser ur Beethovens verk, bl a pianosonaten i d-moll som Strindberg inspirerades av.

Kvinnor i mansroller, män i kvinnoroller. Så naturligt att man knappt tänker på det, och i enlighet med att inget är vad det synes vara. Det dröjer t ex rätt länge att komma underfund med att Malin Ek döljs i betjänten Bengtssons krumma gestalt - en av hennes fantastiska rollförvandlingar genom åren.

Staffan Göthe som Mumien i garderoben, överstens papegojvisslande hustru och Hummels f d älskarinna, ser visserligen ut som karl utklädd i högklackat, rynkrik sidenklänning och liten handväska. Men hans röst och kraftfulla gestalt blir en ironisk kontrast.

Skallig Stina Ekblad

Mats Ek låter allt utspelas på ett äldreboende. Brunmurrigt från golv till tak i Bente Lykke Møllers scenbild, utan skymten av marmorbyst eller blommor. Här rör sig de gamla som skuggor, minnen, döda. Den gamla flickan: Niklas Ek i puffärmar och vita knästrumpor. Vita damen: nästan genomskinlig i Etienne Glasers gestalt. Gripande.

Alla likt marionetter styrda av Direktör Hummel. En imponerande illusorisk Stina Ekblad - i blek skallighetsmask lite lik Lars Norén - gör honom iskallt elak. 80-årig sitter Hummel i sin rullstol, en människotjuv som fortfarande härjar med liv och öden. Kommen för att demaskera men själv avslöjad faller han ihop som en skrumpen ballong.

Mot åldrandets klangbotten står ungdomen: Fröken utan framtid (Melinda Kinnaman) och Studenten som kanske sålt sin själ - Hamadi Khemiri har en naturlig säkerhet som man sällan ser hos unga manliga skådespelare. De möts i spelets sista scen, hos Strindberg i "hyacintrummet". Den har ansetts förta helhetsintrycket genom att en stämning av poesi och förälskelse å det mest triviala bryts genom kokerskans entré.

Dansar tysta sagor

Strindberg må släppa taget, som Love Derwinger skriver i en programtext, men Ek tar över - en lösning adekvat till hans egen tolkning: Gamlingarna i sina sängar blir blommorna som de unga kärleksfullt talar om.

Med sin karaktäristiska koreografi diktar Mats Ek tysta sagor. En rad pas de deux, drömska, galna: Etienne Glaser med sin spegelbild till tonerna av "Für Elise", Melinda Kinnaman med en vattenkanna högt över huvudet så att vattenstänk bildar en vacker båge, Brunnander i en kärleksscen med pianot, Ana Laguna (Mörka damen) med Jonas Bergström (Baronen), Staffan Göthe med Stina Ekblad plus Hummels kryckor (vilken uppvisning!).

På ett genialt sätt skapas en annan dröm, en ny dikt. En föreställning att förundras över!

GUN ZANTON-ERICSSON