Nästan på dagen ett år efter RAW:s första turnéstopp i Linköping är de tillbaka. Publiken har vuxit, men uppställningen är aningen klenare. Nour el-Refai, Soran Ismail och Al Pitcher är något av ett dream team i sammanhanget, så att inte toppa förra årets show må väl vara hänt.

Kodjo Akolor börjar. Skolad i radio har han en spänstig röst men inte särskilt många bra idéer. Det går inte att skriva manus till ett fyratimmars morgonprogram, men under sju minuter på scenen bör allt vara det vara lite tightare.

Tecken i tiden pekar mot att klassbegreppet är på väg tillbaka, och RAW verkar vilja hänga på. Messiah Hallbergs persona vilar på ett förakt för de med små tillgångar. Det fungerar tack vare en enorm självdistans, han har så vitt jag vet aldrig lämnat rollen metrosexuell sociopat i något offentligt sammanhang.

När de andra förundras av de livsöden som visas upp i tv-program som "Lyxfällan" sker det inte med samma finess. Ett par sparkar neråt kan vara hur kul som helst, att skämta korrekt har sällan gjort någon glad. Men några minuter riktigt vasst material till nästa överklassafari, där finns en nisch att fylla.

Kvällens exotiska inslag är Flip Schultz, en Los Angelesbo mest känd som förkomiker till Pablo Francisco på hans Sverigeturné för ett par år sedan. Akten är allt annat än exotisk med teman som är så uttjatade att det krävs ett mirakel för att väcka dem till liv igen. Sverige är kallt men kvinnorna är heta. Gäsp.

Exotiskt är också Marika Carlssons burriga hår. Själv står hon och stampar i samma raka fåror som under Big Comedy-turnén för snart två år sedan. Jag förstår att hon har en målgrupp någonstans i salongen, men för mig är det på tok för snällt.

Måns Möller får väl i egenskap av programledare i tv sägas vara kvällens huvudakt. Han fungerar bra i rollen som bufflig gubbe med kontorskostym och bred slips. Han begriper sig inte på vare sig kultur eller kvinnor, och ett gäng på första raden får veta att de lever.

Mårten Andersson är som låtskrivare till Sean den förste Banan dubbelt aktuell under kvällen. Han är också den ende som vågar röra sig utanför de absolut bekvämaste zonerna.

Det är lite svamligt, men det är härligt jobbigt att höra Mårten berätta om sina fyllebravader - och om dagen efter. Det finns andra måttstockar än antal skratt per minut, det gäller bara att våga förlita sig på dem. Henrik Schyffert gjorde pionjärresan i brillianta "The 90's - ett försvarstal". En enmansshow där publiken förväntade sig nostalgi och pinsamma återblickar, men som visade sig vara en ganska svart historia där skratten hade en biroll. Mårten Andersson når inte samma katarsis innan han börjar läsa högt ut Zlatans biografi med doktor Albans röst.

Men visst, det går kanske inte att dra 1100 (!) personer till Crusellhallen en lördagskväll med något oprövat. RAW är småputtrigt och ytligt. Som så ofta är upplevelsen av tvättäkta scenkonst betydligt längre bort än upplevelsen av Youtube.

Erik Grenestam