”Fred. Befrielse. Frihet. Slut på tyranniet!”

Envåldshärskaren ligger dödad i sitt eget blod. Världen håller andan. Efter det första jublet bryter inbördeskriget ut.

Den arabiska våren och dess följdverkningar är det raster genom vilket vi ser "Julius Caesar" på Gräsgården i Vadstena.

Men inte bara. Regissören Monica Almqvist Lovén inleder à la amerikansk presidentvalskampanj. Skådespelarna bär kostym under togorna eller toga över kostymerna om man så vill.

Julius Caesar, väl gestaltad av Andreas Forner Lindal i vårlätta färger, med hårslingor som på ett silvermynt och med en skarp självmedvetenhet om sin roll som Polstjärnan, den som andra stjärnor cirklar kring. Hans näre vän – och snart förgörare – Brutus spelas av Pontus Plænge som gestaltar en man i allt den förres motsats. Klädd i svart och med svartbågade glasögon går tanken snarare till en amerikansk senator än en romersk, till en domare, eller en begravningsentreprenör. Han är en retorikens mästare men också ytterst återhållsam, en hedervärd romare.

Sjuder gör däremot Logi Tuilinus uppviglare Cassius som drivs av avundsjuka och maktbegär maskerade som krav på rättvisa. Vi läser honom som en öppen bok.

Shakespeares pjäs komprimerar de historiska skeendena med den 15 mars år 44 f.Kr som brännpunkt.

– Det är dö han måste. Han vill bli krönt. Hur det förvandlar honom det är frågan, funderar Brutus högt och i denna oro fattar han sitt beslut.

Julius Caesar spelas på nakna tiljor. En cirkel skjuter ut på Gräsgården omringad av publikens podier. Shakespeare på Gräsgårdens ideal är skådespeleriets kraft, som på Shakespeares tid. Spetsat med musikaliska utsnitt ur Stravinskijs "Våroffer".

När maktkampen kommer mig så nära lämnar föreställningen efter sig en känsla av angeläget obehag. Samtidigt som den är en njutning att se Och att höra – ordens magi.

Sju skådespelare och åtta amatörer delar på cirka 50 roller, de (och vi) är senatorer, romare och soldater. Att de – med enkla förändringar i klädedräkt eller frisyr – också är oroliga hustrur, överläggande generaler, och nära tjänare gjuter än mer liv i skådespelet.

De kvinnliga skådespelarna tar sig an mansroller med steroetyp stramhet. De manliga skådespelarna tillåts utveckla en mer personlig gestaltning, även i motsvarande biroller.

Antonius, Julius Caesars närmaste man, hämnare och efterföljare, görs här fullt ut till kvinna – Antonia. Shakespeare lägger orden i hennes mun med yttersta skicklighet. Johanna Lazcano lyfter sin knutna näve. Det kunde ha varit på Youtube.