Gamla filmer sätts upp på allt fler teaterscener - till nostalgins men inte alltid till den nyskapande teaterkonstens fromma. Knappast överraskande då att Ingmar Bergman i dag är en av de mest spelade svenska dramatikerna. I hans fall finns dock inte bara filmerna utan också litterärt fullödiga manus att lita till.

De senaste åren har "Fanny och Alexander", Bergmans sista biograffilm, stått i tur. Norge, Danmark och Finland har hunnit före Dramatenpremiären i lördags. Vårens mest förhandshajpade, nationalfilmen på kungliga nationalscenen (för en gångs skull med befolkad kungaloge!)!

Påkostat är det förstås. Stor vridscen, en ensemble på tjugo personer, vackra klänningar - livsbejakande rött för julscenerna, asketiskt grått när handlingen flyttas till biskopsgården.

Men var finns magin och stämningen? Och vart tog de vägen, de underbara scenerna mellan Ekdahlarnas mater familias Helena och hennes gamle älskare Isak som i filmen skimrade av kärleksfull visdom? Det är svårt att bli besviken på Marie Göranzon, men här saknas värme och kontakt med motspelaren Hans Klinga som går över rampen. Resonemang om tiden och livet utan existentiell botten.

Ja, den som en gång sett "Fanny och Alexander" på bio eller tv bär med sig så starka minnesbilder att det blir omöjligt att förutsättningslöst ta till sig en scenversion som då liknar en matt kopia. Man saknar Allan Edwalls Oscar, teaterdirektören som älskar den lilla världen och gestaltar godnattsagan för sina barn bättre än han gör Hamlets faders vålnad.

Och Gunn Wållgren (Helena), ja, hon är helt enkelt oersättlig.

En lösning på den sortens problem kan vara att som Jonas Karlsson göra en uppsluppen imitation av Jarl Kulles ständigt kärlekskåte Gustav Adolf. Victor Lindblad Poturaj är på samma sätt en utmärkt kopia av ur-Alexander.

Av julnattens parvisa begivenheter får Gustav Adolfs och Majs kuttrasju störst utrymme - det frossas i samlag-på-teatern-schabloner. Däremot griper Carls äktenskapshelvete tag. Christopher Wagelinger ger starkt uttryck för medelmåttans frustration och spyr hat och elakhet över Kristina Törnqvist som den stackars tyska hustrun med sitt lamt protesterande "mein Carl!".

Livia Millhagen får göra en Emelie - Oscars änka, mor till Alexander och Fanny - med ruter i. Central i pjäsen är hennes långa monolog om teatern och skådespeleriet som en mantel av trygghet och ett underbart självbedrägeri.

En kylig pust sveper in över salongen när spelet övergår till biskopsgården. Här gäller det att lyda och underkasta sig. "Slaveri är frihet" predikar Vergérus som en orwellsk nyspråksföregångare. Men Reine Brynolfssons biskop är snarare en Tartuffe än ondskan själv.

Allt vridsceneri och bökig scenografi omöjliggör växling mellan avstånd och närhet. Bergmans manus rymmer långa monologartade partier som knappast kommer till sin rätt. Detsamma gäller förstås illusionsleken - laternamagica, inslag av dockteater och drömspel - som här inte tillför något som helst av vikt.

Stefan Larssons tolkning av "Fanny och Alexander" varken fördjupar eller problematiserar. Kanske kommer uppsättningen för tätt inpå den han gjorde i Aarhus förra året. Men visst lyckas Dramatenensemblen ändå göra föreställningen till en hyllning till teaterkonsten, med en och annan självironisk blinkning.