Varieté är franska för variation eller blandning. Det är något som Östgötateaterns "Vintervarieté" lever upp till. Föreställningen blandar högt och lågt, allvar och skoj, hisnande luftfärder och platta fall - och det är väl som det ska.

Det börjar lovande. Ensemblens sångstjärna Karin Oscarsson Silfverskiöld, som förra säsongen gladde oss som Roxie Hart i musikalen "Chicago", öppnar med "Let it snow", ackompanjerad av en spelsugen orkester och en dansande ensemble. Enkel men snygg scenografi gläder ögat.

Men redan nästa nummer saggar lite. En slags pantomimisk gestaltning av låten "Jazzbacillen". Många nysningar blev det, men roligt? Nej, inte särskilt.

Så tar det sig igen när Petra Nielsen i svart glittrig festblåsa och en frackprydd Christian Zell med skönt ironisk distans framför "Let?s face the music and dance". Men första akten är som helhet för ojämn för att man helt ska kunna slappna och av och bara njuta.

Snyggast före paus är kläder och koreografi i dansnumret "All slags väder", som framförs med den äran av danselever från Anders Ljungstedts gymnasium.

Skarpast är Richard Carlsohns studentsångare. "Vintern rasat ut?" har fått en ny besk text av Karin Oscarsson om sexturism i Thailand och studentsångarkören beter sig till sist lika förvirrat som den klassiska "Lumberjack-kören" hos Monty Python. Kul!

Ett riktigt bottennapp är däremot "uppdateringen" av Snövit, trots Petra Nielsens vällustiga spel som elak drottning. Det är rena "roliga timmen"- nivån på spelet, och försöket att ta in dagens flyktingproblematik i pjäsen känns krystat.

Efter paus blir det lite mer, välgörande, allvar. "Winter Wonderland" framförs finfint av en blandad kör från Linköpings kulturskola. Hjalmar Söderbergs tänkvärda novell "Pälsen", som tar upp konsten att lura sig själv, gestaltas enkelt och chosefritt av Carlsohn, Zell och Nicolas Silfverskiöld. Snygga silhuettbilder av några av scenerna tillför sekelskifteskänsla.

Mer absurd är den ryske författaren Danil Charms novell "Ett fall". En monolog som visar sig passa Kyri Sjöman som hand i handske.

Mellan varven intar Norrköpings ungdomscirkus scenen, slår volter, jonglerar, bygger mänskliga pyramider. Allt med övertygelse och i ett hiskeligt tempo.

Det poetiska samspelet mellan cirkusens Ingrid Näslund i trapetsen och Karin Oscarsson Silfverskiölds känsliga sång i folkvisan "Kristallen den fina" är varieténs konstnärliga höjdpunkt. Ett nummer som avslutas med att ljusbollar i neonfärger svävar mot taket.

Avslutningen med hela ensemblen på scenen i den grekiska sången "Stjärnorna" understryker det kontemplativa. Så - slutet gott, allting gott.

Lollo Asplund