I den första mellanakten kommer en av de roligaste nyhetssändningar jag sett - något som under senare år blivit en av Linköpingsspexets specialiteter. 

Årets spex om Robin Hood för in några nya figurer i den kända historien.

Dessa är också de starkast lysande stjärnorna, både sångligt och teatermässigt. Den franska hovpoeten Mlle Blanche äger scenen med sin komplicerade personlighet då hon vårdar sin spleen och melankoli och frossar i sitt olyckliga liv.

Den snustorre byråkraten Earl Grey som försöker upprätthålla lag och ordning i Prins Johns sönderfallande rike agerar med stor pondus och strålande sång.

Dubbelrollen Marion/Robin Hood lånar drag både från klassisk buskis och enklaste förväxlings-komedi med mycket lyckat resultat. 

Spexensemblen är jämn och de obligatoriska snapsvisorna är väl anpassade efter ensemblens förmåga och mycket roande.

Spexorkestern och orkesterarrangemangen är bland de bästa jag hört på länge och låtvalen var i år osedvanligt bra. Dekoren är som vanligt fyndig, koreografin lagom tramsig och rimsmidet gott. 

Men snälla! Skippa det oerhört avtändande inledande framför-ridån-snacket!

Lita på att den som inte tidigare varit på spex snabbt lär sig av omgivningen hur man beter sig.

Dessutom ogillar jag den nya trenden att vid omstarter byta låt. Välj i stället den bästa låten och satsa på ny text, ny koreografi eller varierat tempo eller taktart i omstarterna så blir det bättre fart i föreställningen. 

Lite saknade jag de klassiska anakronismerna i den här historien, men omvärderingen av Johan utan lands historiska betydelse och slutklämmen med Magna Charta och den introvert affekterade Blanches roll i historieskrivningen utgjorde en stilenlig spexfinal. 

Premiärföreställningen på 3,5 timmar är i längd jämförbar med en Wagner- opera. Lite i mastigaste laget alltså. Kill your darlings!

Hans Lundgren