Sjöholm sätter schlagertonen

Manus, regi och sångtexter: Jonas Gardell

Musik: Fredrik Kempe

I huvudrollerna: Helen Sjöholm, Peter Jöback, Johan Glans, Jonas Helgesson, Måns Möller, Katarina Ewerlöf, Frida Westerdahl och My Holmsten.

Scenografi: Anna Asp

Kostym: Christer Lindarw

Kapellmästare: Martin Östergren.

Spelas till 21 december 2014

Det är extra allt när Jonas Gardell tar sin filmsuccé Livet är en schlager till Cirkus. Helen Sjöholm och Peter Jöback i de bärande rollerna. Scenografi av Oscar–vinnaren Anna Asp och kostym av Christer Lindarw.

Filmen i regi av Susanne Bier från år 2000 blev ju en succé, men nu ber Jonas Gardell oss att glömma den. Han har omarbetat storyn om den schlagertokiga Mona (Helen Sjöholm) som skickar in en låt till Melodifestivalen som egentligen skrivits av den cp–skadade killen David (Stefan Helgesson) som hon är personlig assistent åt.

En berättelse om en dröm att få vara något mer än det som ögat ser.

Det är budskapet som Gardell vill förmedla. Alltmedan vi underhålls med klatschiga refränger och tonartshöjningar. För sådana är det gott om. Kempes och Gardells nyskrivna sånger når inte verkshöjd av det bestående slaget. Det är banalt och sentimentalt, precis som genren bjuder.

Att upphovsmännen verkligen har gehör för stilarten visas inte minst när den bedagade Sabina, gestaltad med bravur av Frida Westerdahl, framför sitt riktigt värdelösa schlagerbidrag. Bara skickliga hantverkare kan skapa det medvetet dåliga.

Helen Sjöholm är enastående i sin krävande roll där hon är på scenen i princip hela tiden. Hon ska inte bara sätta de höga tonerna utan också agera i långa talade avsnitt. Föga överraskande klarar hon allt suveränt. Detsamma gäller Peter Jöback i rollen som transan Candy Darling, det är närvaro i varje scen. Johan Glans är perfekt som Monas arbetslöse Bosse.

Men allt är minsann inte fulländat. Måns Möller är rentav hopplös i rollen som skivbolagsbossen Tony, en Bert Karlsson–karaktär. Möller spelar över så det visslar om det och har mer ögon för publikens reaktioner än för sina medaktörers. En uppvisning i dålig buskis.

Joel Almroth från Norrköping har en liten roll i föreställningen som Jean-Pierre Barda. Men Almroth var på premiären sjuk och ersattes i all hast av Christer Lindarw, som klarade inhoppet galant.

Livet är en schlager är ju också en drift med kändisfixeringen. Därför blir det en lite märklig upplevelse att celebriteterna som det skojas om på scenen – sitter i salongen särskilt inbjudna. Inte många på första parkett hade betalt sina biljetter på premiären. Många tusen lär dock göra det fram till 21 december – det gör de rätt i.