Miljöpartiet vill omvandla Linköping till ett Paris, ooh la la! Det handlar dock varken om att byta namn på Stångån till Seine eller att åtgärda den skriande östgötska bristen på triumfbågar, Eiffeltorn och paradgator som Champs-Élysées.
Utan att Linköping borde ta efter det internationellt uppmärksammade konceptet om 15-minutersstaden, som Paris socialistiska borgmästare Anne Hidalgo satt i verket och som utgår från en vision utvecklad av Carlos Moreno, professor vid Sorbonne. Vad som gäller är småskalighetens princip inom storstadens ram.
Allt invånarna behöver ska finns tillgängligt inom 15 minuters gång- och cykelavstånd – arbete, bostäder, butiker, anläggningar och platser för kultur, fritid och rekreation.
Staden blir ett nätverk av självförsörjande delar, tänker sig Moreno. Transporter kan minimeras och biltrafiken begränsas till förmån för öppnandet av gröna oaser, människor kommer närmare varandra i vardagen, byggnader och ytor utnyttjas effektivare, en ökad mångfald av verksamheter växer fram i kvarteren.
Ja, låter inte det spännande? En klimatvänligare och mer hälsosam stad, därtill bättre anpassad till de krav på en fungerande närmiljö som pandemin aktualiserat. Det hyperlokala kan onekligen sägas ligga i tiden. Men vänta lite… Tycks det inte som om fransmännen snott grunddragen till 15-minutersstaden från gammal auktoritär folkhemsk stadsplanering?
Det är Sven Markelius och hans ABC-stad (arbete, bostad, centrum) som Hidalgo och Moreno återlanserat, fast i upphottad grön förpackning. Fullt ut förverkligad skulle metropolen Paris ändra skepnad till en samling mindre autonoma orter, inte olika 50-talets Vällingby utanför Stockholm.
Det är den mest kända ABC-staden, byggt som ett mikrosamhälle med allt vad invånarna behövde. Men resultatet av det välvilliga experimentet motsvarade knappast förväntningarna. Varför är inte så konstigt. Tag lärdom av vad Jane Jacobs skrev i sin klassiska bok ”The Death and Life of Great American Cities”.
Hon pekade på idén att separera stadsdelar som utopisk, felaktig och skadlig. Invånarna i en större stads enskilda kvarter har inte samma band till varandra som i en mindre lantlig ort. Människor kan och vill inte stängas in i revir. Stadsborna är naturligen rörliga över hela staden för att jobba, träffa vänner och göra nya bekantskaper, handla, roa sig, et cetera.
15-minutersstadens ABC-koncept hotar i sin strängare form att kväva storstadens myllrande, kreativa dynamik och är heller inte särskilt ekonomiskt bärkraftig i långa loppet. Det utesluter inte att det finns goda inslag i det parisiska exemplet som kan vara värda att studera. Gärna ett grönare, skönare Linköping. Men hissa trikoloren över stadshuset med förnuft.