Eric Krönmark är död. Den tidigare moderate försvarsministern och mångårige landshövdingen i Kalmar avled på samma plats som han föddes, i Södra Vi inte långt från länsgränsen mellan Östergötland och Kalmar.
En av Eric Krönmarks många bedrifter var insatserna för Stångådals- och Tjustbanan under tiden som landshövding i Kalmar i början av 1990-talet. Tillsammans med dåvarande landshövdingen i Östergötland Rolf Wirtén, som avled för ett år sedan, uppvaktade Eric Krönmark regeringen år 1992 för att få järnvägen mellan länen upprustad.
Den gången räddades järnvägen, tack vare ett stort och uthålligt engagemang från många. Men en ny ödestid lär vänta för den gamla Östra Centralbanan. Och det finns ett flertal paralleller mellan hur läget var 1992 och hur läget är 2024.
Då som nu skälver ekonomin. Räntorna klättrar uppåt. Det ansvariga statsrådet är kristdemokrat. Under många år har det politiska intresset för järnvägen till Linköping från Västervik och Kalmar varit svagt. Behovet av underhåll är stort. Och från statligt håll verkar en önskan finns om att trafiken ska läggas ned och banan brytas upp.
Trafikverket verkar inställt på att låta Stångådals- och Tjustbanan dö sotdöden. Verket föreslår att tågen från Västervik och Kalmar ska få Tannefors som slutstation i Linköping när Ostlänken är byggd. Tågresenärer ska alltså släppas av två kilometer från den nya centralstationen i Linköping, vilket försvårar vidare anslutningar med tåg eller för arbetspendlare till centrum. Det framstår som ett förklätt nedläggningsbeslut.
Politiskt är det här högexplosivt. Genom att slå in på sakta avveckling av de två banorna mellan Linköping och de största städerna i Kalmar län försämras kommunikationerna än mer i södra Sveriges mest förbisedda län. Kalmar läns infrastruktur är redan som det är kraftigt eftersatt. Försvinner järnvägen till Linköping går utvecklingen bakåt i södra Östergötland och Kalmar län, samtidigt som snabbtåg ska ta storstadsregionerna in i det nya århundradet.
Linköping berövas också ett större upptagningsområde för arbetskraft om satsningar på Stångådals- och Tjustbanan fortsätter att utebli. Dessutom försvåras utsikterna för kommuner som Åtvidaberg, Västervik, Kinda och Vimmerby.
För är det något exemplet Mjölby kommun har visat oss så är det vilken expansion och befolkningsökning som goda och pålitliga kommunikationer med pendeltåg till en expansiv regionstad kan leda till. Det är en vinst för i stort sett alla om fler kan pendla från Åtvidaberg och Kisa för jobb och skola i Linköping. Det möjliggör att de mindre kommunerna ökar sitt skatteunderlag och kan fokusera på bättre grundskolor och äldreomsorg. Fler människor får också råd att äga och investera i sitt boende, om det går att pendla från orter med lägre fastighetspriser än det är i Linköping.
Målet bör vara att rusta upp Stångådalsbanan och Tjustbanan så att Östgötapendeln kan gå till Västervik och Kalmar. För att det ska bli verklighet krävs dock ett brett engagemang, precis som för 30 år sedan då Eric Krönmark och många fler tog strid för banan.