Den 5 oktober skrev Maria Schottenius i DN en krönika med rubriken ”En lättnad att Mona Sahlin inte blev Sveriges första kvinnliga statsminister”. I den kallas ändå det som omfattar falska intyg, skattebrott och 98 parkeringsböter för ”slarv”.
Jag skriver inte för att blåsa under en mediejakt på Mona Sahlin. Det sköter hon alldeles själv. Utan för att dra fram att hennes utnämning till statsminister förhindrades av en svag majoritet i Socialdemokratins inre krets och att det största problemet inte i sig var hennes oförmåga att hantera moral och ekonomi.
Värre var att hon som statsminister hade utgjort en mycket allvarlig säkerhetsrisk. Hennes sårbarhet för utpressning, både inhemsk och utländsk, ligger i öppen dager. Hennes ”lönebidrag” till sin livvakt reser därför också flera frågor. Vi lär nu aldrig få veta om säkerhetstjänsten påverkade det socialdemokratiska beslutet att fösa henne åt sidan. Uppenbart är att hon själv aldrig övervägde sin kandidatur ur detta perspektiv. Men brottsliga handlingar och uselt omdöme skapar alltid en säkerhetsrisk, särskilt om de hålls dolda.
Ett allmänt fördömande av även icke brottsliga handlingar kan få samma effekt. Min vän Sverker Åström kunde till slut berätta om sin homosexualitet, den som var olaglig fram till 1944 och betecknades som en sjukdom ända fram till 1979. Nu ”kom han ut” som det heter, när det inte längre väckte någon indignation i samhället.
Men att detta var omöjligt på 1950- och 60-talet gjorde honom då sårbar de i befattningar han innehade, varför vår säkerhetstjänst alltid höll ett öga på honom. Jag är övertygad om att han var ”vit” men hans sårbarhet i offentligt ljus parad med verksamhet i Moskva och senare som kabinettssekreterare motiverade då ett mått av vaksamhet.
Sahlins kaotiska ekonomi var nog grunden till mycket av hennes agerande. I en demokrati kan skulder bli förödande för politiker i rampljuset. Donald Trumps jättelika förluster och hans lögner om sin skicklighet som företagsledare har skapat ett desperat behov av ständiga, stora lån. Juridiskt blir det nog förödande för honom att förlora valet eftersom det öppnar för en total genomlysning av hans affärer. I den sörjan finns Deutsche Bank, Bank of Cyprus, hans näringsminister Wilbur Ross och ett otal ryska oligarker med band till Putin.
Ingen demokrati har råd att sätta möjliga utpressningsoffer i ledande positioner och lämna dörren öppen för utländska politiker eller inhemska kriminella att påverka viktiga beslut.