Magtröjorna är tillbaka. Precis som mycket annat av 90- och 00-talets klädmode.
För många som var unga förra gången cargobyxor, tajta tubtoppar och jeans med låg midja var i ropet verkar återkomsten förskräcka. Kanske beror det på att modevärldens cykler är relativt långa. Så en återkomst av vissa klädesplagg blir ett odiskutabelt uttryck för hur mycket tid som har förflutit sedan ungdomsåren. Eller så fanns en genuin tro om att just dessa modeuttryck aldrig skulle bli trendiga igen.
Samtidigt är det inte konstigt att dagens modeskapare blickar tillbaka till 90- och 00-talet. Efter en pandemi och ett krig i Europa är det lätt att åren runt millennieskiftet får ett närmast romantiskt skimmer över sig. Så här i backspegeln ter sig perioden som en optimistisk tid. Länder öppnade upp. Demokratin var på frammarsch. Det är raka motsatsen till vad vi upplever nu.
När millennieskiftet skålades in gick det att blicka tillbaka på över ett årtionde där freden spred sig. Muren hade fallit. Gamla konflikter hade löste sig i Nordirland, Beirut, Sydafrika, Iran och Irak.
Tiden runt millennieskiftet blir i det ljuset något att längta tillbaka till. Magtröjor och säckiga byxor kan ses som ett uttryck för det. Modevärldens blinkningar tillbaka till 90- och 00-talet blir ett sätt att hantera den värld som nu skälver under våra fötter. För plaggen bär på en gnutta hopp – hoppet om att historien precis som modet är cykliskt. Att en dag väntar en ljusare värld. Att 90-talets optimism kommer att återvända.
Kanske borde vi också tänka mer som modeskaparna – att utgå ifrån att det mesta återupprepar sig. Att om vi bara väntar tillräckligt länge så kommer såväl utsvängda byxor, buffaloskor som breda slipsar åter. Tyvärr gäller det också auktoritära ledare med stormaktsambitioner, vilket Rysslands anfallskrig mot Ukraina är en brutal påminnelse om.
Hade vi tänkt så – att det mesta upprepar sig – hade nog världen varit tryggare i dag. I alla fall hade nog tillvaron i Sverige känts aningen tryggare. Då hade svenska politiker inte nedmonterat såväl det militära som civila försvaret i tron om att den eviga freden hade inträtt. Då hade inte heller östgötska kommuner bekymmerslöst bebyggt stora arealer av landets bästa åkerjordar, ibland med motiveringen att livsmedel går ju att importera från resten av världen där Ukraina står för en betydande del.
Men tyvärr verkar det närmast ligga i människans natur att inte lära av det förgångna, utan dundra på i tron om att just den här generationen befinner sig i en tid när historien för första gången någonsin inte kommer att återupprepa sig. Den tron verkar vara lika benhård som föreställningen om att det ungdomsmode man själv har växt upp med aldrig ska återvända.
Hur ska vi då lära oss att hålla dörrarna i tidens rum öppna och lära av tidigare generationers misstag? En möjlighet är att bygga traditioner kring att berätta om historien. Att vi ser till att vi sätter ett kryss i almanackan en gång om året och den dagen pratar vi om förgångna tider. Då berättar vi om landets historia och att vi aldrig får ta frihet och demokrati för givet.
Det är precis så den svenska nationaldagen – den 6 juni – borde vara. Men det är knappast så den är. Tvärtom utmålas den ofta som innehållslös.
I många år har det ena nationaldagstalet efter det andra mest kretsat kring hur det kommer sig att vi firar nationaldag den dag vi gör. Och lika många gånger har temat varit vad Sverige är för land, och vart vi är på väg. Inte sällan har firanden omgärdats av vånda kring om det överhuvudtaget är lämpligt att fira den svenska flaggan. Bara fram tills för fem år sedan rasade en konfliktfylld politisk debatt kring om det ens fanns några svenska värderingar.
Den här våndan inför nationaldagen och erkännandet av att det finns vissa svenska värderingar kan ses som ett försök till kollektiv distansering från historien och de erfarenheter gjorda av människorna som har vandrat här före oss. Strävan har varit att stänga dörrarna till det rum vi kallar tid. Och med den attityden är det inte konstigt att vi blir överrumplade varje gång historien – eller modet – återupprepar sig.
På måndag är det den 6 juni, Sveriges nationaldag. Den dagen bör vi minnas tidigare generationer och vad de fått utstå för att vi ska leva i fred och frihet i dag. Och genom att vårda det minnet kan vi fatta lite klokare beslut om framtiden.
För historien återupprepar sig. Oavsett om vi klär oss i magtröja, bred färggrann slips eller folkdräkt på nationaldagen står vi där som levande monument över tidens cykliska gång.
Edvard Hollertz är östgöte, agronom och ledarskribent i ATL.