Samhällsekonomiska kalkyler kan vara en hjälp för att vägleda beslut och ställa aktiviteter mot varandra. Vid planering av infrastrukturprojekt och liknande är de värdefulla.
Men samhällsekonomiska kalkyler kan också vara ett alltför tacksamt redskap för den som har en agenda. Så är ofta fallet med beräkningar av exempelvis kostnaden för invandring – eller inom områden som alkohol och folkhälsa. Här bör siffror som valsar runt i debatten tas med en extra nypa salt.
Häromveckan presenterades en beräkning av alkoholens kostnader. Siffran landade på 103 miljarder kronor, och det låter ju onekligen alarmerande. Samtidigt går det att sätta stora siffror på det mesta. Hjärt & Lungfonden uppskattade nyligen kostnaden för att vi inte äter grönsaker och promenerar så ofta som vi borde till 53 miljarder kronor.
Allt beror på vad man rör ner i kalkylen, och i dessa fall kan man krydda med det mesta. En av de största posterna i alkoholkalkylen, 31 miljarder, är den tänkta förlusten av att någon som dött i förtid av alkoholrelaterade orsaker. Man antar då att personen om det inte vore för alkoholproblemen skulle ha producerat och dragit in en genomsnittsinkomst under ett helt och friskt yrkesliv.
Det blir förstås en rejäl siffra, men är kanske inte det mest troliga alternativet för någon med missbruksproblematik. Andra som försökt skatta alkoholens kostnader har helt avstått från denna kostnadspost och följaktligen fått en lägre kostnad.
Avsikten tycks alltså ha varit att krydda anrättningen rejält. Den allra största kostnadsposten, 43 miljarder, är ett försök att skatta negativa upplevelser av alkohol, återigen främst bortfallet från att dö i förtid. Pliktskyldigt har även en positiv sida av alkoholen blandats med, men vi anses ha ungefär lika kul om vi går på bio som om vi dricker öl, så det blir ingen större siffra.
Syftet tycks alltså vara att få oss lagom bekymrade över andras drickande – trots att siffrorna mest fångar missbrukets tragiska konsekvenser, och det behövs nog med förlov sagt ingen siffra för att förstå dem.
Vad som summerades var hursomhelst inte det viktiga. Alkoholens kostnader var mest en krok att hänga Systembolagets vidhäftande budskap om monopolets förträfflighet på, och medierna nappade villigt. Så sker marknadsföring av ett politiskt budskap i linje med monopolföretagets intressen, finansierad med offentliga medel.
Detta är ett återkommande mönster. Tidigare i år konstaterade David Sundén i en ESO-rapport (Synd och skatt 2019:2) att studier beställda och finansierade av Systembolaget tenderar att överdriva monopolets goda sidor på ett högst osakligt sätt: ”Studiernas resultat drivs starkt av alla de antaganden som görs, vilka samtliga kraftigt kan ifrågasättas på ett flertal punkter.” Ren propaganda med andra ord.
Ändå får bolaget fortsätta att lägga offentliga medel på att beställa studier och underlag som vinklas till förmån för monopolets intressen. Snacka om systemfel.
Mattias Svensson, liberal skribent