Sveriges Television släppte i veckan en dokumentär i tre delar om barn inom transvården. Programmet tar upp frågeställningar kring vad som händer med barn som upplever könsdysfori, det vill säga att kroppen och hjärnan inte upplever samma könstillhörighet. Fenomenet är i sig intressant, men SVT:s skildring av denna komplexa fråga var under all kritik.
I dokumentären, som finns att se på SVT Play, möter vi ett par personer som ångrar sitt könsbyte, och några experter som berättar om transvårdens negativa sidor. Dokumentären är uppbyggd kring intervjuer, både med transpersoner och experter. De svarar på frågor, men förblir oemotsagda.
Problemet är inte att dokumentären gjordes, ämnet i sig är värt att diskutera, utan att den inte lyfter mer än ett perspektiv, med undantag av en enda kritisk röst i tredje avsnittet. Under en timme av högaktuell television lyckades SVT alltså inte problematisera de framförda påståendena överhuvudtaget. Under sextio minuter lyckas SVT ha med onyanserade experter, vinklade frågor, nästintill ingen faktaredogörelse och vad som bara kan beskrivas som tunnelseende när det gäller källkritik.
Det är dessutom svårt att veta exakt vad dokumentären handlar om. Den diskuterar biverkningarna som kan uppstå i kroppen av hormontillförseln, men programmet är vagt. Till exempel tas problemet med att kirurgiska ingrepp inte kan göras ogjorda upp, men den typen av ingrepp görs inte på barn.
Vid ett annat tillfälle påstår en av experterna att könsdysfori är vår tids kultursjukdom (trots att det är några hundra personer som sökt vård de senaste tio åren) men får ingen följdfråga på det. Är det inte ganska konstigt att påstå saker i en dokumentär utan att behöva ange någon direkt källa? Det tyder på en bristande källkritik.
Källor lyser nämligen med sin frånvaro. Utöver det förklaras få saker på djupet. Särskilt fel blir det eftersom transvård är ett ämne folk i allmänhet inte vet så mycket om. Har man ett folkbildningsuppdrag kan det därför vara klokt att börja med att presentera lite fakta, och inte bara kasta tittaren in i åsikter utan kontext.
Det presenteras nämligen knappt några siffror eller bakgrundsinformation. Hur stort misstänks mörkertalet vara? Vad kan det tänkas finnas för alternativa problem vid brist på vård, och så vidare.
De experter SVT valt att intervjua är alla negativt inställda till dagens transvårdssystem. Det ger en bild av att alla experter i Sverige skulle vara det, men så är inte fallet. Efter att programmet sänts har flera experter beskrivit att de visserligen blivit tillfrågade av SVT att medverka, men att frågorna varit så vinklade att det känts näst intill omöjligt att svara på dem. Det säger både RFSL och överläkaren på BUP KID i Stockholm, till exempel.
Det borde vara ett stort varningstecken för SVT att människor känner så. Finansieras man av skattepengar, och har som uppdragsbeskrivning att skapa material för alla samhällets grupper som är demokratisk, folkbildande och speglar mångfald, kan man inte vara partisk. Om SVT är partisk försvinner hela syftet med public service, och då kan det lika gärna skrotas.
Opartisk och vass journalistik bör vara A och O för SVT. Annars kan public services 8,5 miljarder kronor per år användas till någonting bättre. Kanske som stöd till Sveriges andra tidningar och tv-kanaler, eller bara till skola, välfärd eller sänkt skatt. Dokumentärer med egen agenda och vinklade frågor håller inte.
Förhoppningsvis leder den här dokumentären iallafall till en diskussion om vad public service ska och inte ska vara, och om det ska vara. Ska SVT finnas behöver de fungera som hela Sveriges, och all medias, storasyster. Public service-kanalen behöver obundet spegla vad som pågår i samhället, utan att lägga in egna åsikter. Vill man skapa opinionsdrivande material ska man nog inte jobba på SVT.