The Ark: In lust we trust

Virgin

JAG FÖRSTOD aldrig storheten hos The Ark när de för två år sedan slog igenom med debutalbumet "We are The Ark"; "It takes a fool to remain sane" var väl en bra låt, men bandet framstod mest som ett teatraliskt och substanslöst glitterfyrverkeri. Det var svårt att tänka sig att någon helt och hållet tog Ola Salo och hans medarbetare till sitt hjärta.

Lagom till valrörelsens final kommer nu uppföljaren med den erbarmligt dåliga titeln "In lust we trust" där sångaren och låtskrivaren Salo tar ställning för och emot både det ena och det andra. Nya singeln "Father of a son" står upp för homosexuellas rätt att bli erkända som föräldrar och refrängens hallelujakörer blir en känga till kristdemokratiska åsiktsmotståndare.

Men när The Ark ger sig i kast med den ytlighetsfixering som den egna framgången på sätt och vis är ett resultat av förstår jag inte längre vad budskapet är. Skönhetsidealen är ett värre påfund än både atombomben och tortyrkammaren, deklarerar Salo för att tjugo minuter senare i stället vända sig mot de han tidigare gjorde sig till språkrör för. Ni är bara avundsjuka för att inte ni får hångla. Har ni dåligt självförtroende? Ni kanske inte har några vänner? hånar han de som kritiserar medias växande utseendekult och klargör vad bandet ser som den viktigaste valfrågan. Det är inte vården, skolan eller arbetstiden "The only human right for which I'm gonna fight is everybody's right to sometimes feel irresistible."

Bättre klarar sig Salo när han vemodigt drömmer sig tillbaka till en tid som var annorlunda, om än inte lyckligare. I förstasingeln "Calleth you, cometh I" är det bara titelns fåniga verbformer jag irriterar mig på och här finns ytterligare några spår som visar The Ark från sin mest sympatiska sida.

Musikaliskt rör sig bandet som tidigare bland den småpompösa glampopens väl utmärkta kobbar och skär. Det är gott om falsettsång, melodiska gitarrslingor, lättnynnade refränger och låtar som stannar till och startar om. Ett par försök att med inhyrda gospelkörer, blås och stråkar få låtarna så stora som det bara går är ganska lyckade och produktionen som helhet är snygg och detaljrik.

Ola Salo sjunger bra, men hans ansträngda stil gör det lätt att bli mätt, särskilt när kärleken till musikalscenen skiner igenom alltför väl. Och vem som helst borde inse att ordet "nix" inte är till för att sjungas.

Även om du inte köper "In lust we trust" lär det inte dröja förrän du hört åtminstone halva skivan. Radiokanalerna jublar och lägger spår efter spår på hög rotation. The Arks tid i rampljuset är långtifrån förbi, men hur länge dröjer det innan vi har tröttnat?

7 T Rex, Peter Jöback

8 Morrissey, David Bowie