början av veckan kom The Arks nya album "In lust we trust", fyllt av låtar med bandets tydliga signum. Det är pampigt och storslaget, melodierna är tydliga och kopplingarna till det sena 60- och det tidiga 70-talet ligger i öppen dager. Psykedelia, The Whos rockopera "Tommy", musikalerna "Little Shop of Horrors" och "Jesus Christ Superstar", artister som The Doors, David Bowie och Kiss nämns när sångaren Ola Salo, gitarristen Jepson och basisten Leari gräver fram bandets rötter.

-- Teatralisk rock helt enkelt, säger Ola Salo. Artister som målar upp sina egna världar. Vi har aldrig varit fascinerade av diskbänksrealism och Bruce Springsteen. Samtidigt blir det väldigt ointressant när det bara blir fantasy och tomtar och troll av alltihop, när musiken och texterna inte är förankrade i verkligheten.

Sina utflippade scenkostymer och glammiga framtoning till trots så driver inte The Ark omkring i det blå, utan är fast rotat i det som händer här och nu. Ola Salo menar att den första plattan handlade om att våga vara sig själv inför andra, att stå emot trycket utifrån, medan uppföljaren i mycket handlar om att vara sig själv inför sig själv.

-- Att säga till någon att vara sig själv är egentligen ett av de mest värdelösa råd man kan ge, eftersom det är svårt att veta vad det innebär, säger han.

Det är så lätt att allt blir en freakshow. Att man flippar ut, färgar håret och är radikal för sakens egen skull, för att vara det i någon annans ögon. Det är lika konservativt som att göra något . . . konservativt. Det radikala är att följa sitt hjärta.

Medlemmarna i The Ark är noga med att poängtera att de är en enhet. När Corren vill ta egna bandbilder så blir det nej, vänligt men bestämt, eftersom gitarristen Martin Axén och trummisen Sylvester Schlegel inte är närvarande. Men när vi kommer in på gruppens texter så börjar det mesta ofrånkomligt att handla om Ola Salo, helt enkelt därför att han har skrivit dem. Och merparten av musiken.

-- "We are The Ark" innehöll åsikter alla kan hålla med om, säger Ola Salo. Den nya plattan innehåller ståndpunkter som det är svårare att skriva under på och det känns skönt. "Father of a son" är ett inlägg för homosexuellas rätt att adoptera barn. En typiskt liberal vänsteråsikt. I "Tired of being an object?" kritiserar vi antiporrörelsen som ju traditionellt hör hemma till vänster. I "Beauty is the beast" ger vi oss på skönhetsindustrin. Det kan verka motsägelsefullt med så många olika åsikter, men det är det inte. Vi har bara sagt vad vi tycker. Utan att försöka få det att passa in i en viss rörelse, ett visst åsiktspaket.

Konceptskivor i stil med Genesis “The lamb lies down on Broadway" och David Bowies “Ziggy Stardust" har alltid fascinerat bandet och det nya albumet är också upplagt på ett liknande sätt. Målet var att ge det en tydlig dramaturgi, men utan någon uppenbar berättelse. Det sammanhållande begreppet är i stället lust. Det dyker till exempel upp i nämnda "Tired of being an object?", som vill lyfta fram allas rätt att känna sig oemotståndliga och sexiga:

The only human right for which I'm gonna fight

is everybody's right to sometimes feel irresistible

-- Bakgrunden till låten är mitt intresse för könsroller, feminism och porr. Jag gillar porr, använder det, säger Ola Salo. Hela bandet tycker att det är kul. Vi tror att något som det finns så mycket lust i måste det också finnas något gott i, det kan inte vara enbart negativt. Samtidigt som jämlikhet är väldigt viktigt.

-- Låten kritiserar porrbranschen som bara tillåter ett visst skönhetsideal, samtidigt riktar den kritik mot en feminism som sätter likhetstecken mellan pornografi och förtryck.

Men det går ju inte att blunda för att porrindustrin är en cynisk maskin som utnyttjar och trasar sönder människor.

-- Det kommer fram i våra andra låtar att vi inte stödjer porrbranschen. Fast jag tror samtidigt inte att det är så enkelt att tjejer som ställer upp på porrbilder bara utnyttjas. Den uppfattningen har blivit en politiskt korrekt kanon och det är ett trångsynt sätt att se på saken. En feminism som belägger människor med skuld när de känner lust är en skadlig rörelse. Det urholkar människors självkänsla.

Han fortsätter med att prata om friheten som finns i att ge sig hän och menar att vi har ett samhälle som ger status åt killar som håller tillbaka och trycker ner sina känslor.

Leari fyller i:

-- Det är ett av våra största tabu. Att killar inte får visa känslor. I stället ska man bara förtränga och förtränga.

Även om The Ark som band fogar in sig i en tradition med drygt 30 år på nacken så är det fortfarande inte okontroversiellt att ingå i ett band där det inte är klara gränser mellan det som är manligt och kvinnligt. David Bowie gjorde sitt bästa för att rucka på barriärerna mellan könen i början av 70-talet, men fortfarande är det ett ämne som retar. Det fick The Ark uppleva under förra sommarens turné. I Halmstad började flaskor att vina över scenen och "bögjävlarna". Men Ola Salo säger att såna händelser trots allt är enkla att hantera.

-- Vid ett sånt tillfälle är det inte svårt att vara Ola Salo. Då känns det att man behövs, att det finns en mening med det vi gör. Värre är det när man har känsla av att folk snackar skit bakom ryggen på en. Det går inte att bemöta. Men att stå där på en scen och vara en vattendelare är en skön känsla. Och så får man ju se lite heroisk ut. Ha ha.