Konsert
Dungen & The Ark
Konserthuset, Linköping

I intervjuer har Dungen (Gustav Ejstes) blivit smått förbaskad när man kallar honom för proggare. Men det går inte att komma ifrån den benämningen. Frisyren, dajdidaj-refrängerna, tvärflöjten, maracassen och tamburinen, den släpande fraseringen och låtbyggnaderna för tankarna till Gärdesfester, Nynningen och Kalles Klätterträd.

Men Dungen, som egentligen är namnet på hela bandet, ska inte avfärdas som någon nostalgipajas. I mixen av folktoner, progg och popmusik finns en tydlig talang, förvisso aningen dold i stress, scenovana och tonosäkerhet, men som vi framöver säkert kommer att få höra mer av.

Men lördagens huvudband på Konserthuset var The Ark. Skynket faller och "Father of a son" mullrar ut. Ola Salo struttar omkring som en vingklippt påfågel med fjädrar på vänsteraxeln och en rufsig frisyr som hänger i sletor. Han påminner om fågelskrämman i "Trollkarlen från Oz" eller poeten Bob Hanson i hängslen och röda skinnbrallor. Han sjunger bra och är en stor scenpersonlighet. Salo ger sig ut bland publiken, pratar om att inte passa in i det småborgeliga samhället och ägnar sig åt musikalposer i parti och minut.

The Ark bjuder på en storslagen och dramatisk show. Det svaga kortet är som vanligt låtarna, det som borde vara viktigast och det ett band blir ihågkommet för. Förutom superhiten "It takes a fool to remain sane" och "Tell me this night is over", som framförs maffigt och snyggt, är det inte många som håller måttet. Det blir för mycket musikal, manér och svulstiga låtarrangemang, och för lite pop och direkta melodier.