Emma Kirkby, sopran

Domkyrkans kammar- orkester

Domkyrkans kammarkör

Blåsare ur Östgötamusiken

Dirigent: Torbjörn Köhl

Linköpings domkyrka

SÖNDAGENS KONSERT i domkyrkan blev en stor upplevelse! Den kommer gissningsvis att stanna i minnet hos oss alla som var där, och vi var många. Emma Kirkby är ju en konstnär av yppersta rang, och det betydde inte bara att publiken hade högt ställda förväntningar; det innebar också att alla medverkande var laddade utöver det vanliga.

Programmet upptog musik av Haydn och Mozart, det vill säga inte tonsättare som vi -hittills ! -i första hand förknippat med Emma Kirkby. Hädanefter gör vi det!

Mozart med spänst

Inledningsvis musicerade orkestern: Mozarts nionde symfoni - ett verk av en fjortonåring, som var helt förtrogen med de wienklassiska konventionerna och som behärskade tekniken.

Orkestern entusiasmerades av dirigenten. I de rörliga yttersatserna fanns spänst, energi och ett stänk av munterhet, medan andantet gjordes mycket behagfullt och menuetten svängde graciöst.

Kören presenterade sig så, i Mozarts "Ave verum corpus" - ett framförande präglat av allvar, högtid och värdighet.

Haydns "Salve Regina", som sedan följde, är ett verk av en ung Haydn; han var 24 år när det skrevs. Och här trädde Emma Kirkby in i konserten och gav, som i de följande verken av Mozart, prov på sitt konstnärskap. Dess kännetecken är flera. Det förefaller ju inte finnas några tekniska svårigheter för henne; den naturgivna talangen, skolningen och träningen sätter henne i stånd att göra vad hon vill med denna stämma. Och ärendet, uppgiften, kan formuleras så: Att levandegöra texten och musiken, att överbringa budskapet sådant hon tolkar det.

Extranummer

Ett alldeles subjektivt intryck som exempel. Haydnverket slutar med orden "O, milda, o goda, o ljuvliga jungfru Maria". Det är ord av andakt och högstämdhet, men Emma Kirkby är en tolkande musiker och hon tycktes ha hört något mer i Haydns musik; alltså svängde det (helt kyskt!) om hennes sång här. Det var härligt!

Fyra mycket eller relativt tidiga kyrkomusikaliska verk av Mozart avslutade konserten.

Det första, som heter "Scande coeli limina", är skrivet av en tioåring och förbluffade främst genom det fullständiga omkastet i uttrycket alldeles i slutet.

Mest känt är "Regina coeli" från 1771 (det finns ett till, komponerat året efter). Här tyckte jag att kören var som allra bäst. Och Emma Kirkbys sång i "Ora pro nobis" var sådan att ord känns inte bara otillräckliga utan ovidkommande, överflödiga.

Och publiken, som helt enkelt inte ville acceptera att det var slut, fick ett extranummer: "Laudate dominum" ur det verk av Mozart som har Köchelnumret 339.

Det är lätt att föreställa sig hur Mozart i sin himmel lyssnade och nickade bifall: Det var så jag tänkte mig verket när jag komponerade det!