Bachs mässa i h-moll

Domkyrkans kammarkör, Domkyrkans kammarorkester, med gästande barock-musiker.

Sångsolister: Hedvig Eriksson, Michael Bellini, Johan Christensson, Lars Arvidsson.

Konsertmästare: Torbjörn Köhl.

Dirigent: Jörgen Ralphsson.

Linköpings domkyrka

ATT DOMKYRKAN kan vara en svår lokal att musicera i är ingen nyhet. På söndagskvällen hade dessutom en för barocken tidstrogen krydda tillkommit: En rå och fuktig kyla rådde i rummet. Med den i kyrkan pågående ombyggnadens stängsel, stegar och allmän bråte, förstärktes känslan att musiken var en utsatt, bräcklig men kämpande kraft.

Men visst lyckades domkyrkomusikerna under Jörgen Ralphssons ledning, trots dåliga odds. Både med att höja värmen inombords och förmedla liv, energi och en stark, andlig och musikalisk upplevelse.

Bachs h-mollmässa hör till hörnstenarna i den sakrala vokalmusikens historia, och man kan också se den som ett monument och samlat koncentrat över tonsättarens egen utveckling inom kyrkomusik. Lite att bita i alltså. Men här fanns inhyrda barockblåsare på oboe, fagott, horn, trumpet och flöjt. Dessutom pukor, och sångsolisterna var en väl utvald och samstämd kvartett.

Tolkningen framhävde de stora rörelserna och gesterna, men med en väl avvägd lågmäldhet som motvikt och eftertanke. Möjligen blev det ibland för tungt och bastant. Medan det kritiska örat i några snabbare avsnitt med hela ensemblen, kunde märka en viss rörighet och osäkerhet.

Men oftare var det tydligheten som var utmärkande, med distinkt puls och starka kontraster i tempo och uttryck. En rimlig strategi i detta rum och med denna blandning av amatörer och proffs. (Förvisso en lyckad blandning, här har man hittat ett fungerande koncept och upplägg för genomförande av stora och krävande verk).

Första sångsolistduon med sopran och alt (Domine deus), visade på fin balans och en matchande klang mellan rösterna. Michael Bellini (manlig alt) lät någon gång ansträngd i höga register, medan unga sopranen Hedvig Eriksson försvann lite i låga register.

Slående var dock klarheten och den rena intonationen i sången. Detta kan sägas gälla alla solisterna. Sällan har jag i domkyrkan hört en så behärskad och samtidigt uttrycksfull solosång.

En höjdpunkt var den mörkt innerliga oboe d’amorens samspel med altsolot i Qui sedes . Andra oförglömliga avsnitt var Lars Arvidssons lugna bassolo i Et in spiritum och traversflöjtens sköra spel med Johan Christenssons inlevelsefulla tenorröst i Benedictus.

För att inte glömma körens djupa och kontemplativa Crucifixus, förstärkt av en kontrafagott (!). När Dona nobis slingrande fugor stannat i ett långt avslutande ackord, hängde en mäktig tystnad kvar under valven. En värdig avslutning på en tvåtimmars mässa med stor skönhet.