EN TRADITION har vuxit fram i Linköping, att inför julen framföra Juloratoriet i all dess sex delar. Detta sker uppdelat vid två tillfällen, varav det ena i Domkyrkan och det andra i S:t Lars kyrka.

Oratoriet lämpar sig ganska väl till en sådan delning, utifrån hur det är komponerat. Att göra, och höra, hela verket på en kväll skulle nog bli lite tungt både för utövare och åhörare.

Karaktären blir förstås olika beroende på kyrkorummen. Söndagens framförande i Domkyrkan präglades av storslagenhet och andäktighet. Den delvis nyrenoverade domen ingav också en förstärkt känsla av festlighet, ljus och rymd.

Några större förändringar akustiskt kunde jag inte märka, men det är förstås beroende av var man befinner sig som lyssnare. Det var som vanligt svårt att bedöma balansen mellan orkesterns olika sektioner. Relationen mellan kör och instrument kändes dock väl avvägd. Klangen var ljus och transparent och detaljer i solostämmor nådde fram fint.

Oro och rörlighet

Körkoralerna präglades i regel av lugn och mildhet. Uttrycket var ödmjukt och eftertänksamt, mycket stämningsfullt. I de mer energiska avsnitten kunde en viss oro och rörighet märkas, även om riktningen utåt var bra och engagemanget uppenbart.

Med de inhyrda instrumentalisterna på barockoboer och naturtrumpeter med mera, hade Torbjörn Köhl förvandlat kammarorkestern till en mycket barocktrogen och klangmässigt väl sammanvävd enhet. Det är åter värt att uppmärksamma att denna samverkan mellan proffs och amatörer fungerar så bra.

Bland sångsolisterna berördes jag starkast av Helene Ranada, som med sin mjuka altröst förmedlade innerliga och lyriska stämningar, både i recitativ och arior. Synd att det låga registret var lite svagt och föll bort ibland.

Samspelet med orkestern i hennes arior, och speciellt Lena Germundssons flöjt, var imponerande med ren intonation och följsamhet i fraserna.

Stark helhet

Basen Jakob Högström visade lite osäkerhet i sin första aria, men detta växte bort under oratoriets gång. Hans fylliga och kärnfulla röstklang nådde fram väl, och fungerade även fint i duett med Hedvig Eriksson.

Evangelist Ulrik Quale, förde den välkända berättelsen vidare på ett förtjänstfullt och engagerat sätt. Klangmässigt upplevde jag dock det som lite ansträngt ibland. Saknade lite av det milda och rena som övriga solister förmedlade så fint.

Men hur meningsfullt är det egentligen att granska och peta i detaljer från en kväll som denna? Det är ju framförallt helheten som gäller och den kändes stark i domkyrkan. Med stilkänsla, utan överdriven dramatik, återgavs ett budskap av frid och andlig rymd.