Zelmani söker förfining

Sophie Zelmani Love affair

Columbia/Sony

FÖR NÅGRA år sedan intervjuade jag Sophie Zelmani. Jag ställde reportagebandspelaren intill henne, men när jag kom hem var kassettbandet tomt. Hennes tunna talröst hade inte förmått tränga igenom bandbruset.

Sophie Zelmani sjunger nästan lika tyst som hon talar. Det här är hennes femte album. Det låter ungefär likadant som de fyra föregående. Sophie Zelmani söker inte förändring, snarare förfining.

Med sig har hon samma besättning som tidigare. Lars Halapi producerar och spelar gitarr, Peter Korhonen trummor och Robert Qwarforth piano. Musiken är tät, sammansvetsad och smyger fram på mjuka tassar. Precis som med Zelmanis tidigare skivor tar det lite tid innan man urskiljer nyanserna i den försiktigt spunna ljudväven, där andningen och pauserna är lika viktiga som det som framsjunges.

Halapi-Zelmani lyckas med att ge varje sång en egen atmosfär. På "Grand as loving" består ackompanjemanget enbart av orgel och piano, "Keep it to yourself" har fått en Eagles-kör i refrängen. "Maja´s song" lyfts av ett snyggt blåsarrangemang och så vidare.

Ändå hålls alltsammans ihop av Zelmanis viskande röst. "Tillbakalutad" brukar man kalla den här sortens vispop. Men det känns inte rätt i detta fall. För i det lågmälda anslaget finns en intensitet och närhet som de flesta sångerskor inte kommer i närheten av.

Skivan blir bättre för varje dag och just nu rankar jag bara "Precious burden", hennes andra album, som snäppet bättre.