Matteuspassionen av J S Bach

Domkyrkans kammarkör, ungdomskör och kammarorkester, Östgöta barock, solister

Dirigent: Jörgen Ralphsson

Domkyrkan i Linköping

DET FINNS INGET som Bachs Matteuspassion! Jag älskar mycket musik av olika slag, men håller just den högst av allt. Redan den första satsens högtidliga allvar öppnar dimensioner som omöjligen låter sig beskrivas i enbart musikaliska termer. När koralen "Guds rena Lamm oskyldig" bryter igenom de dubbla körerna och orkestrarna som en mild men intensiv ljusstråle är det som att få vistas en liten stund på Förklaringsberget.

Visst är exempelvis h-mollmässans monumentala uttryck och konstfullhet lika imponerande. Men sina passioner har Bach dessutom fyllt med en gripande innerlighet, typisk för det pietistiska klimatet i hans tid och omgivning.

Bra botten i soundet

Av ariorna finner jag altarian "Erbarme dich" och sopranarian "Aus Liebe" som de mest centrala. Den senare lyfter Bach paradoxalt nog fram genom en avskalad instrumentation: en flöjt och två oboer. Solisterna Helene Ranada och Katarina Pilotti sjöng tveklöst och vackert och övertygade mer än sina manliga kolleger. Dessa nådde antingen inte fram eller, som fallet dessvärre var med evangelisten, räckte helt enkelt inte till för uppgiften.

De två fullbesatta orkestrarna spelade tätt och hade en rejäl botten i soundet. Här fanns två orglar (!), gamba, teorb (en sorts luta), kontrafagott och suveräna blåsare.

Den viktigaste och mest bärande rollen har ändå körerna. De är ingen neutral samling, utan bärare av enorma kontraster, slitningar, dramatik, förtvivlan. De symboliserar oss alla: vi som engagerar oss och protesterar, vi som inte låtsas se eller vågar säga ifrån, vi som ger efter för grupptryck och faller in i förtalsdrevet, vi som uttalar oss politiskt korrekt men mot våra samveten.

Öar av ljuvlighet

Koralerna, med enkla melodier som flyter över bråddjup, är öar av ljuvlighet, vila, förlåtelse och förklarande ljus. Och effektivare skräckmusik än det fugerade "Sind Blitze, sind Donner in Wolken verschwunden" har aldrig komponerats, det är lika ruggigt som någonsin Mel Gibsons nya film. Här spelade och sjöng samtliga inblandade mycket fint! Så också i närmast föregående parti, där kören interfolierar duetten mellan sopran- och altsolisterna.

"Matteuspassionen" är ett underverk inte bara genom sköna tonslingor och dramatiska partier. Tre timmars musik får inte självklart en så fungerande storform som Bach åstadkommer. Jörgen Ralphsson höll samman det hela förtjänstfullt. Vid några tillfällen valde han tempi som jag fann alltför snabba för att bära de tunga texterna.

Jag tycker mig kunna "Matteuspassionen" ganska bra; talsymbolik, tonmålerier, Bachs val av tonarter och intervall med mera. Ändå vet jag att mycket går mig förbi på grund av sin mångfald, eller över huvudet på mig på grund av min okunskap. Men musiken är lika fantastisk utan att behöva gå omvägen över intellektet. Ett levande och vaket hjärta kan svårligen undgå att beröras.

Drygt tre timmar är en ansenlig tidsrymd, men ett mer fullkomligt exempel på symmetri och harmonisk balans, såväl i de små som i de gigantiska formerna, finns inte. Bachs musik tål många perspektiv, man har alltid mer att lära och njuta av.