Sagan om översättningen har Erik Andersson klivit fram ur den skugga som vanligtvis höljer översättaren. För vem brukar bry sig om översättaren när det gäller skönlitterära verk? Å and-ra sidan är Tolkiens "Ringarnas herre" inget vanligt opus och redan när den första svenska översättningen av "Lord of the Rings" (1954) kom 1959 stod översättaren, Åke Ohlmarks, i centrum. Det gör han fortfarande. Och kommer att göra i många år.

Ohlmarks svenska översättning var faktiskt en av de allra första översättningarna. Så pass tidig att Tolkien, som den språkprofessor han var, gjorde sig omaket att läsa Ohlmarks översättning - på svenska. Tolkien tyckte inte alls om den. Han upptäckte många misstag och missförstånd i Ohlmarks inte alltid så bokstavstrogna tolkning. Så Tolkien tog det säkra för det osäkra och satte ihop en skrift, "The Guide to the Names in the Lord of the Rings", om hur hans verk borde översättas.

Ohlmarks översättning är egensinnig och slarvig (till exempel så är det Merry istället för sköldmön Eowyn som dödar Häxmästaren av Angmar på svenska!) men den är också inpräg-lad i generationer av Tolkienälskare. För många är Ohlmarks språk synonymt med Tolkiens, och Ohlmarks person- och ortnamn de verkliga namnen i Midgård. Alla vet att det vackra namnet Vattnadal är alvernas boning. Problemet är bara att översättningen av Vattnadal från det engelska Rivendell bygger på en felöversättning. "Riven" har inget med vatten att göra utan betyder "klyfta".

Åke Ohlmarks har i 45 år präglat Tolkienkännarnas debatt. Många är de röster som höjts för en grundläggande revidering av hans översättning eller varför inte en helt ny?

Och med årets nyöversättning där "Sagan om ringen" blir "Ringens brödraskap" kliver Erik Andersson fram för att så småningom förpassa Åke Ohlmarks in i skuggan.

Erik Andersson är författare och en erfaren översättare. Bland hans 35 översatta verk finns författare som James Ellroy, Nick Hornby och Flann O’Brien. Men han hade inte läst mer än första del av Tolkiens verk i sin ungdom när han tackade ja till jobbet och han var absolut ingen Tolkienist.

-- Nej, det var jag inte, men jag får väl snart börja kalla mig det nu eftersom jag arbetat med böckerna i två år. Det är mer än vad de flesta gör, säger Erik Andersson.

Översättningsuppdraget är förmodligen ett av de svåraste.

-- Man är van som översättare att det är ett verk man översätter och att man ska kunna klara sig med det. Men i det här fallet så behöver man ofta veta mer. Översättaren arbetar som bäst när han är fri, men i det här fallet kan det vålla problem.

Det kan nämnas att Erik Andersson använder ett alviskt lexikon i översättningsarbetet. Det om något visar på komplexiteten i arbetet.

Erik Andersson tycker att "Ringarnas herre" är svår att begripa sig på. Det är inte lätt att klassificera verket.

-- Det är ett massfenomen samtidigt som det är en väldigt massiv bok. Det är svårt att avgöra om det, så att säga, är hög- eller lågkultur. En äventyrsroman som samtidigt är en kosmologi!

När han började sitt arbete förstod han heller inte vilken stor angelägenhet böckerna var för väldigt många människor. Han förstod inte att översättningen skulle väcka ett så enormt intresse hos både fans och massmedier.

Till en början tänkte han inte översätta namn och orter utan behålla dem på engelska som brukligt är i de flesta översättningar. Något många Tolkienfantaster reagerade starkt på.

-- Jag kände då inte till Tolkiens "Guide to the Names in the Lord of the Ring", men fick ett exemplar av den. Det har fungerat riktigt bra.

Men det kopplades också in två faktagranskare och en referensgrupp i översättningen. Något som är ytterst ovanligt i skönlitterära sammanhang.

-- Ja, de lägger sig verkligen i allt. Det är ganska många gånger vi haft olika åsikt, men till slut är det jag som bestämmer, säger Erik Andersson.

Förutom faktagranskarna är ännu en person inblandad i översättningen - poeten Lotta Olsson som tolkar poesi och sånger.

Gustav Dahlander är en av faktagranskarna. Han är Tolkienist sedan barnsben och också huvudredaktör för en stor Tolkien-sajt på nätet - Tolkiens Arda.

-- Ryktet om nyöversättningen slog ner som en bomb hos Tolkienisterna. Det var mina drömmars mål. Min flickvän väckte tanken om att jag borde vara med som faktagranskare, säger Gustav Dahlander.

Som inledde en övertalningskampanj mot förlaget för att efter många om och men bli accepterad som en av två officiella faktagranskare. Och faktagranskarna har tagit sitt arbete på största allvar.

-- Utan faktagranskare hade det funnit en klar risk för att det här blivit en ny Ohlmarks. I snitt har jag två, tre anmärkningar per sida. Av tusen namn i boken har vi faktagranskare haft anmärkningar på 750. Det är väldigt svårt att översätta Tolkien utan expertkunskaper.

Gustav Dahlander tycker egentligen att Erik Andersson är fel man för översättningen - det borde i själva verket vara någon som är insatt i Tolkiens värld.

-- Å andra sidan är det en fördel att Erik ser på texterna med fräscha ögon och från en frisk vinkel. Jag skulle själv inte klara av att göra en översättning eftersom jag skulle vara alldeles för påverkad av tidigare arbete.

Gustav Dahlander som lusläst ny-översättningen kan se lite spår av Ohlmarks översättning hos Erik Andersson. En del centrala namn har behållit sin ohlmarkska prägel: Midgård, Fylke och Vidstige till exempel.

-- Det är så inarbetade namn och jag ser inga större fel i dem heller. Men själv skulle jag aldrig komma på Fylke för "The Shire". Troligen skulle jag ha valt Häradet. Och när det gäller Vidstige (Stryder) ligger väl Klivaren eller Gångaren närmare. Faktagranskarna har invänt att Vidstige är ett alldeles för vackert namn för något som egentligen borde vara nedsättande, säger Erik Andersson.

Andra viktiga namn har han dock ändrat. För många inbitna läsare av den svenska "Sagan om Ringen" kommer det att kännas främmande och ovant. Frodo Bagger är borta och Frodo Secker gör entré.

I en översättningsdagbok som publicerades i DN skriver Erik Andersson den 1 oktober 2003 att han bestämt sig för att behålla namnet Bagger. Han skriver att det är en fullträff, "Tack, Åke Ohlmarks!"

-- Ja, så har det varit hela tiden, det har böljat fram och tillbaka. Bagger visade sig vara etymologiskt riktigt, men det spelade tydligen ingen roll. Det måste vara ett genomskinligt namn som andra hobbitar var tvungna att associera till säck-påse. Så det blev Secker. Jag vet inte riktigt hur läsarna kommer att ta emot det, säger Erik Andersson.

Det ord som tydligast visar översättarens böljande arbete är Rivendell - den alviska orten som i 45 år haft namnet Vattnadal på svenska. I maj 2003 heter orten Kleva däld på svenska.

-- Jag trodde att det skulle heta det. Det var klart. Men många var missnöjda med det valet när de fick höra talas om det.

En Tolkienexpert som ingick i översättningens referensgrupp övertygade några månader senare Erik Andersson om att det borde hetta "Klåvedal" istället.

-- Det var ju samma idé, men det låter lite bättre med Klåvedal.

Och när boken nu kommit ut heter Rivendell Riftedal. Hur gick det till?

Jo, i Tolkienisternas värld pågick samtidigt med översättningen en kollektiv insats av fansen för att vaska fram de bästa namnförslagen på ett debattforum på internet. Ett fans hade läst om ett ovanligt ord i Helsingborgs Dagblad och lanserade lite blygt och mest på skoj - rift (som betyder reva.)

-- De bästa namnförslagen sam-manställdes till en lista som jag gick igenom och upptäckte Riftedal. Jag blev helnöjd eftersom Klåvedal låter helt bedrövlig och e-mejlade genast Erik Andersson, säger Gustav Dahlander som är påtagligt nöjd med att ha påverkat den symboliskt viktiga översättningen av Rivendell (som för att komplicera det ytterligare heter Imladris på alviska).

-- Riftedal är ett bra namn efter som betydelsen är riktig och det låter som Rivendell. Svagheten är att rift inte förekommer i något svenskt ortnamn. Så förmodligen skulle det egentligen ha hetta något med kleva eller klov, säger Erik Andersson.

En särskilt svår översättningsfråga var dvärgarnas namn. Den löstes först efter att professorer från både Göteborgs och Stockholms universitet kallats in.

-- Det är ett av de mest intressanta översättningsproblemen. Alla Tolkiens dvärgnamn är hämtade från Eddan och på svenska har vi då en valmöjlighet som saknas i engelskan. Vi har en lång översättningstradition där man försvenskar isländska namn. Till exempel säger vi Snorre om den isländska namnformen Snorri. På engelska använder man den isländska varianten. I konsekvens med den översättningstraditionen borde dvärgarnas namn skrivas på svenskt vis. Men så blev det inte till slut. Det är svårt att försöka lista ut hur Tolkien själv hade velat ha det, säger Erik Andersson.