Det ser ut att pågå en kraftmätning när Morrissey gör musik. Om det är gentemot något i hans omgivning eller något inom honom själv är svårt att säga, men i hans liv tycks det alltid finnas en strid mot det där andra. På senare tid har det handlat om hur hans musik låter. I en BBC-intervju nyligen berättade han om hur han i ett möte med ett skivbolag fick frågan om hans nya låtar kunde jämföras med något som låg på hitlistorna just nu. Morrisseys svar var:

-- Good God, I hope not.

Det är antagligen en av anledningarna till att han inte har gett ut ett album före turnén. Morrissey följer inte några trender och han har fått kritik för att han inte utvecklas konstnärligt, men han poängterar själv att musiken är på samma sätt som den alltid varit. De nya låtarna bjuder på det välkända popformatet signerat Morrissey. Kanske särskilt låtarna "I like you" och "The world is full of crashing bores", där musiken ofta vänder åt ett annat håll mitt i låten och går från det dystra till det ljusa eller tvärtom och där texterna bjuder på en helkvälls läsning.

Men lika oböjlig som han är mot skivbolagen när det gäller musiken, lika oböjlig är han troligen även mot sig själv. Det måste vara kvalité. Trots att Morrissey gör popmusik arbetar han väldigt konservativt. På samma sätt som han, knappt märkbart, har gått över från jeans och Dr Martens till svart och Gucci, är musiken i samma klassiska stil.

Bara det faktum att han väljer att spela på Royal Albert Hall när han återvänder till England från Los Angeles. Ingen lokal i London andas så mycket stil och klass som Royal Albert Hall. När publiken strömmade in i den sammetsdämpade konserthallen hördes Sir John Betjemans uppläsning av stycket "A child ill" och på något sätt är det som om Morrissey också försöker bilda sin publik för att besvärja de brittiska klassskillnaderna.

En av de nya låtarna heter "Irish blood, English heart", och den får en att fundera på om han verkligen bor i USA nu och har en stor beundrarskara där. I mycket är han fortfarande kvar i England och är lika förbannad och förälskad i landet, den engelska kulturen och brittiska ironin som han alltid har varit.

Trots att Morrisseys liv alltid bjuder motstånd har ändå publiken alltid funnits där med sina påskliljor eller gladioler som regnar över scen. Om det är något som har förändrats är det att publiken utökats. Morrissey är större än någonsin sedan horder av latin- amerikaner lämnat rapkulturen, bytt de säckiga byxorna till raka och tagit ur-britten till sina hjärtan.

Nya "Mexico" är definitivt en flört åt det hållet och om han inte är ute efter en upprättelse från England, känns det inte omöjligt att en sydamerikansk skivetikett står för nästa album.

Steven Patrick Morrissey var sångare i 80-talets brittiska popunder The Smiths fram till 1987 då bandet splittrades. Det gav bland annat ut det numera legendariska albumet "The Queen is dead".

Gitarristen Johnny Marr (nu bland annat i Electronic) och Morrissey utgjorde kärnan i the Smiths. Marrs gitarrer tillsammans med Morrisseys kontroversiella texter var karaktäristiska för bandet och gjorde The Smiths till en av Englands viktigaste grupper.

Håkan Hellström strör rikligt med musikaliska referenser omkring sig i sina låtar. I "Atombomb" finns tydliga vinkar till Morrisseys "Every day is like Sunday".

Andra svenska artister som influerats av The Smiths och Morrissey är Magnus Carlsson i Weeping Willows, Staffan Hellstrand och albumdebutanterna Franke från Göteborg.