Bob Dylan Live 1975:

The Rolling Thunder Revue

(The Bootleg Series Vol 5)

Epic/Sony

"SÅNGERNA föds på nytt varje gång jag sjunger dem". Det är idealet Bob Dylan strävar mot under sina konserter. Det är därför fans över hela världen samlar på liveinspelningar.

Ingen tagning blir andra helt lik. Dylan vrider och vänder på sångerna: lägger till, drar ifrån, skiftar tempo, byter tonart, testar nya musiker och arrangemang. Textrader tas bort och stoppas tillbaka längre fram, betydelser förskjuts. Han älskar det intuitiva och spontana lika mycket som han avskyr att repetera.

Resultatet blir därefter, ömsom vin ömsom vatten, i alla fall på skiva. Denna dubbel-cd, "The Rolling Thunder Revue" är inget undantag. Ojämn så det förslår. Men helt självlysande i sina bästa stunder. Och en lyckad djupdykning i rockhistorien får man tillägga.

Vi skriver alltså 1975. Ett gott år för Bob Dylan. I januari ger han ut "Blood on the tracks", som omedelbart vinner kritikernas och den stora publikens hjärta. Det hade varit lite si och så med skivframgångar annars under 70-talet. Men detta svarta "skilsmässoalbum" placerar åter Dylan högst uppe på listorna.

Sommaren samma år stöter Dylan ihop med teaterregissören och låtskrivaren Jacques Levy, som tidigare hade samarbetat med The Byrds. Dylan och Levy börjar komponera låtar ihop, bland annat en paroll för boxaren Rubin "Hurricane" Carter, som avtjänar ett livstids fängelse för ett trippelmord han hävdar att han aldrig begått.

Enligt myterna ramlar Dylan mer eller mindre över några musiker i samma veva. Däribland den begåvade fiolspelerskan Scarlet Rivera. Snart finns låtar till ännu ett album. Emmylou Harris kallas in som körsångerska och i början på hösten ligger "Desire" på skivdiskarna, också den en stor publiksuccé.

Dylan och Levy får lust att sätta upp en show ihop. Den skall vara "som ett band i en vaudeville". Roger McGuinn (f d Byrds) tackar ja till att vara med. Liksom gitarristen Mick Ronson. Någon föreslår Joan Baez. Dylan nappar på det, fastän han och Baez inte har spelat tillsammans på nästan tio år.

Som ett slags zigenarfölje drar sen sällskapet runt i USA och spelar till en början på ganska små scener. Dylan ser till att alltsammans filmas, men vill inte nöja sig med en vanlig konsertfilm utan strävar mot en konstfilm av europeiskt snitt. Resultat blir den ohyggligt flummiga "Renaldo & Clara", en film som floppar totalt, men som ändå sägs ha påverkat många videoregissörer. (Några av tagningarna följer med på den dvd, som medföljer denna skiva.)

Filmens stora behållning är just de konsertscener, där Dylan -- vitsminkad i ansiktet -- framför sina nyskrivna låtar med sammanbiten min. Det gäller också för denna dubbel-cd, det är alltså sångerna från "Desire" och "Blood on the tracks" som mest griper tag. Hjärtskärande sånger som "Sara", "Isis" "Oh sister"och "Tangled up in blue". Kompet är verkligen löst hopfogat på sina ställen, men får känslan av att musikerna hela tiden kollar in Dylans vänsterhand för att försöka se ackorden. Basisten Rob Stoner håller samman det hela och Scarlet Rivera färgar med fiolen.

Mest tryck blir det i klassiker som "A hard rain’s a-gonna fall" och inledande "Tonight I’ll be staying here with you" med grymt ösig sång.

Det gavs ut en liveskiva från turnén redan på 70-talet, "Hard rain", med ungefär samma musiker och samma blandning av 60- och 70-talslåtar. Men på den har musikerna hunnit spelat ihop sig bättre, på gott och ont, för det finns tveklöst en charm här i Dylans eviga vandringar på slak lina. Det blir fantastiskt spännande att lyssna. Även när det går åt helvete.

Kastar då denna skiva något nytt ljus över fenomenet Bob Dylan, vår tids främste sångpoet? Nej, egentligen inte. Även vi inbitna fantaster tvingas erkänna att en del kunde man ha undvarat: vem behöver ännu en "Mr Tambourine Man" eller en "Blowing in the wind"? Det var säkert en nostalgikick att se och höra Dylan och Baez tillsammans igen 1975. Men det var då, i dag känns duons stämsång mer "hellre än bra".

Men egentligen vill jag inte rada upp invändningar. Jag är lika barnsligt glad över detta tillskott i serien "The bootleg series" som över föregångarna. Det är bara att luta sig tillbaka i fåtöljen, dra upp volymen så mycket man vågar och låta rösten skölja över en:

Throw my ticket out the window,

Throw my suitcase out there, too,

Throw my troubles out the door,

I don’t need them any more

’Cause tonight I’ll be staying here with you.

Så här lät det 1975. Så bra var Dylan. Så bra är han.

Skivan finns i handeln på måndag.