Historia har aldrig varit någon neutral, av förhärskande ideologiska strömningar oberoende, vetenskap. Var tid skriver i själva verket historien på sitt eget, unika sätt. Den historiska forskning och litteratur som producerats under en given tid berättar därmed också något om den tidens politik, ideologi och kulturklimat.

"Omprövningar" av gammal kunskap presenteras regelmässigt som uttryck för att den historiska vetenskapen gått framåt, som resultat av en föregivet större insiktsfullhet och fördomsfrihet. Det skall emellertid inte alls tas för givet. Lika ofta går historien runt i cirklar. Forna tiders historieskrivares ideologiserande går igen, låt vara att de ideologier som skall befrämjas ser annorlunda ut. Historia lämpar sig väldigt väl för förfalskning. Det gäller i synnerhet Sveriges tidiga historia.

Den Arn-kult som tagit Sverige i besittning är ett närmast komiskt, men samtidigt flagrant exempel på hur fiktion presenteras och accepteras som fakta bara för att den passar så väl in i ett rådande ideologiskt mönster.

I början av 1990-talet utsattes journalisten Herman Lindqvist för hård, nedgörande kritik av fackhistoriker och kulturetablissemang när han gav ut den första delen i sin svenska historia. Kritikerna menade att Lindqvist hade handskats lättvindigt med historiska fakta, att han inte hade varit källkritisk nog. Framför allt stöttes man av att Herman Lindqvist hade återknutit till en äldre tradition av historieskrivande när det gäller synen på Sveriges forntid, av att han i dess anda tillmätte den klassiska, nordiska berättartraditionen stor betydelse som källa till denna tid.

Men Herman Lindqvist produ-cerade ingen egen, ny, påhittad svensk historia. Han återgav bara en version som helt enkelt inte varit på modet de senaste femtio åren, men som för den skull inte nödvändigtvis är osann. Läsarna älskade i varje fall Lindqvist.

Drygt ett decennium senare är historieintresset minst lika stort, om inte rent av större. Det har en annan journalist skickligt exploaterat. Jan Guillou går precis som Lindqvist hem i stugorna, men Arns skapare är samtidigt också politiskt korrekt, accepterad och hyllad av kultureliten. Hans version av den svenska historien har hittills undgått all kritik, trots att det är fråga om spekulationer och rena falsifikationer.

Häromdagen levererade emellertid historieprofessorn Torkel Jansson ett, första svidande omdöme om den så kallade dokumentären om Arn: "I dokusåpornas tid går det att skapa verkligheter i tv som inte finns. Det är allvarligt när det görs även om Sveriges historia. Mediachefer har ett ansvar för att vi historiker får komma till tals. Att kalla tv-serien dokumentär är starkt överdrivet", slår han fast. Utsuddandet av gränsen mellan dikt och verklighet har gått så långt att den annars respektabla nättidningen Svensk Historia återger nyheten om att Guillou funnit "Arns grav".

"Det är märkligt att det just i historia är fritt fram att lansera alternativa men ogrundade uppfattningar. Vad skulle följden bli om man gjorde så i naturvetenskaperna? Det som Guillou säger håller inte ens för en tvåbetygsuppsats", understryker Torkel Jansson.

Jan Guillou har återvänt till den eviga, och laddade, frågan om Svea rikes ursprung. Han gör det dock på ett annat sätt än Dag Stålsjö som i början av 1980-talet orsakade stort rabalder när han förlade detta ursprung till Västergötland. Medan Stålsjö sågades av historikerna, är Guillou i fas med den dominerande synen bland dagens historiker, har det framhållits. Det är i så fall förödande för historikernas trovärdighet.

Guillou sysslar med tidig medeltid, medan Stålsjö var sysselsatt med att förflytta forntidens Svea-välde till Västergötland. Ett bärande tema i Guillous version är att allt som fanns i Sverige före 1100-talet är ointressant, och blott värt förakt. Hans "historia" nedvärderar den vikingakultur som andra nationer däremot alltjämt gärna knyter an till med stolthet. Den avgörande rollen i den svenska nationens födelse tillskrivs i stället invandrare från Mellanöstern som på 1100-talet skall ha fört med sig riksbyggandets kunskaper till götarna. Att denna version tillförsäkrat upphovsmannen kultursidornas stöd är knappast förvånande. Men när Arns fader, uppenbart utan självinsikt framställer Geijer som historieförfalskare -- han hade ju diktat om vikingar -- tvingades till och med den annars så uppskattande författaren Anders Ehnmark uttrycka hovsam kritik om att Guillou nog hade tagit lite fel.

Kunskaperna om tidig medeltid i Sverige är ytterst sparsamma. Källmaterialet är magert, vilket lämnar fabuleringskonsten, historiediktningen och det ideologiska missbruket allt tacksamt utrymme.

Man kan visserligen välkomna att intresset för den tidiga medeltiden, denna traditionellt relativt ouppmärksammade del av den svenska historien, stimulerats. Men det bör då vara fråga om ett intresse för en historia som är någorlunda sann. Det vore faktiskt olyckligt om en helt falsifierad version av Sveriges historia skulle komma att bli etablerad. Här har historikerna en verkligt viktig renhållningsuppgift.

Att historieförfalskning kan få destruktiva konsekvenser är väl känt. Arn-kulten förvrider perspektiven och amputerar en svensk historia som måste betraktas som en helhet. Det som hände på 1100-talet var inte utan samband med det som hade hänt under århundradena dessförinnan. Sveriges framväxt var en gradvis process från 500-talet och framåt. Vikingar och sveakungar har i varje fall funnits.