Böckerna skulle fylla minst ett par Billyhyllor. Men ryms lätt i en surrande plastburk på 14 tum.Jodå, Projekt Runeberg gör det möjligt.
"Ja visst gör det ont
när knoppar brister. Varför skulle annars våren tveka?"
"Han kom som ett
yrväder en aprilafton och hade ett höganäskrus i en svångrem runt halsen."
Kartongen är stor och tung. Avsändaren är en Agneta någonstans i Sverige. Lars Aronsson och Hans Persson skär upp lådan redan ute i hallen och kastar sig över innehållet.
- Kolla in den här! Barnets Århundrade av Ellen Key. Där har jag nästa projekt. Det här känns som julafton!
- Eller som när man fick en godispåse som barn, säger Hans.
Han har hittat en tunn bok från början av förra seklet och bläddrar försiktigt bland gulnande sidor.
- Natur och Arbetsliv. Nämen, det handlar ju om trakterna här omkring. Den här blir jag nyfiken på!
Nu ska pärmarna brytas bort, böckerna skäras sönder och de klassiskt blysatta orden förvandlas till ettor och nollor på nätet.
- Många tror att vi hatar böcker när de får höra hur vi behandlar dem. Men det är precis tvärtom. Vi älskar böcker och vill att fler ska ha tillgång till dem.
Lars Aronsson, 38 år och Hans Persson, 36 år driver Sveriges största sajt med nordisk litteratur. Trean med kök i bostadsområdet Valla i Linköping har blivit lite av duons högkvarter. Här bor Lars. Och här trängs böcker. Galet många böcker. Uppslagsverken står i prydliga rader och skönlitterära verk fyller många hyllmeter.
Ändå finns den största delen litteratur i en 14-tumsstor plastburk.
- Det är här det händer. Lars klappar på datorn.
- Och i hundratals andra datorer som tillhör hjälpsamma själar runt om i Sverige, tillägger Hans.
Agneta är en av dessa själar. Hon som skickade boklådan alltså. Hans och Lars har aldrig träffat henne, men hon besöker sajten nästan varje dag för att korrekturläsa texter eller bara säga hej. Hon gillar loppmarknader också och fyndböckerna skickar hon till killarna.
Det började 1992. Lars pluggade datateknik på universitet i Linköping. Dataklubben Lysator experimenterade med det som efter lite utveckling började likna Internet.
- Jag ville visa folk vilka möjligheter den nya tekniken innebar. Min tanke var att man skulle kunna använda sökord och hitta rätt texter. Men varför skulle någon vilja läsa vad jag hade skrivit? I stället började jag knappa in gamla verk av Bellman.
I grundskolan, hemma i barndomsstaden Örebro, läste han bara när han var tvungen. Bokmal blev han först i samband med projektet.
För Hans däremot var det just kärleken till böcker som fick honom att börja engagera sig i projektet ett par år senare.
Numera är datorn både yrke och hobbyverksamhet för dem båda.
Eftermiddagssolen letar sig in mellan persiennerna. Ett par scannrar, diverse sladdar och minst ett dussin böcker ligger på skrivbordet.
Lars snurrar på kontorsstolen och berättar hur nytt och kul allt var i början men hur förskräcklig mycket tid det tog att skriva av texterna manuellt och hur många slarvfel som slank med.
- 1998 skaffade vi vår första scanner och kunde fånga sidorna precis som de såg ut. Snabbt och komplett med flugskitar och kaffefläckar! Det var en viktig milstolpe.
När en bok är scannad används sedan ett särskilt dataprogram som läser av sidorna och förvandlar dem till löpande text. Båda versionerna publiceras.
- Ibland är trycket dåligt. Lilla "l" och stora "i" kan till exempel lätt förväxlas och därför korrekturläser vi alla sidor.
Och det är här Agneta och alla andra sajtbesökare kommer till nytta. Vem som helst är nämligen välkommen att hjälpa till med korrekturläsning.
Sajten växer i rekordfart. Tre miljoner visningar och 200 000 unika besökare varje månad brukar det bli. I början av sommaren scannades boksida nummer 200 000. Närmare bestämt Anna Maria Lenngrens dikt Slottet och kojan på sidan 41 i Samlade skaldeförsök.
- 200 000 sidor var ett delmål kan man säga. Men projektet fortsätter, försäkrar de. Antalet böcker är oändligt, men det är det som gör det så kul.
Bergman står på tur. Liksom självaste Runeberg som har gett namn år hela projektet.
- Nu laddar vi dessutom för år 2011. Då är nämligen både Karin Boye och Selma Lagerlöf fria för publicering.
Men det finns lite att pyssla med så länge. Guldkornen i Agnetas låda väntar, liksom tusentals andra nordiska titlar. Bara upphovsrättens 70 år sätter gränser.