Det är lika bra att slå fast med en gång. Roligare än så här kan man inte ha på konsert. Två timmar glädje, musikalitet, värme, hög musik - och ett anmärkningsvärt tajt sound.

Hårdrock möter storbandsjazz. Två genrer som borde stå långt ifrån varandra, men Freak kitchen och Linköping jazz orchestra lyckas skapa en helhet bortom mina förväntningar.

Mattias "Ia" Eklundh är en enormt skicklig gitarrist, rent av virtuos. Men hans mellansnack lyfter framträdandet ännu några snäpp. Han är rolig och kvick och har en befriande självdistans. Den som vet vad han mäktar med behöver inte gömma sig bakom stöddighet och tuffa masker.

Gitarrsolot i "Humiliation song" sker i ett rasande och ständigt växlande tempo - en rytmiklärares fasa eller våta dröm.

Basisten Christer Örtefors far runt på scenen och bland publiken. Iförd hjälm och motorcykelglasögon för han tankarna till crazy frog.

LJO:s bandledare Magnus Eriksson, även en begåvad saxofonist och arrangör, är minst lika härlig att skåda. Efter att oavbrutet ha studsat upp och ned på scenen borde han ha kommit upp i minst 12 000 steg.

Det som imponerar mest under kvällen är musikaliteten och den känsla av samhörighet som musikerna förmedlar. Stadig fyrtakt blir plötsligt sugande femtakt eller sprittande sjutakt. Alla tjugo på scenen hänger med i svängarna.

Och vi i publiken jublar vare sig de framför "Sob story", "Chest pain waltz" eller den fantastiskt roliga "I’m so proud of my hair cut".

De yngre headbangar framme vid scenen och vi äldre sitter ner i bänkarna medan händerna klappar takten av sig själva.

Jag hoppas innerligt att de båda banden forsätter att samarbeta.

Det vore en förlust för musiksverige om det var sista gången.