Efter återbud från Mange Schmidt, inleds den musikaliska kvällen för mig med Timo Räisänen. Den glesa publiken till trots visar Göteborgaren upp sig från sitt soligaste humör och tillsammans med sitt tajta band levererar han dansanta och svängiga låtar med glada tillrop.

Det nonsensaktiga mellansnacket, som Räisänen själv ber om ursäkt för, ger bara en krydda till hans charmiga framtoning. Ensemblen ser ut att ha roligt på scenen och till slut står jag själv med ett fånigt leende på läpparna. När konferencier Richard Herrey ger Räisänen en blomsterkvast som han genast hivar ut den i publiken, blir det nästan slagsmål bland tonårsflickorna längst fram.

Till nästa akt har det samlats mer folk och medelåldern har höjts. Sator har fört en halvslumrande tillvaro de senaste åren, men verkar förvånansvärt pigga ändå.

Efter Timo Räisänens fartfyllda rock dras dock tempot ned ordentligt och det blir lite enahanda. Publiken älskar dock bandet och sjunger med ordentligt i hitlåtarna. Och minsann sätter sig inte avslutande "I’d rather drink than talk" genast i huvudet på mig!

Medan scenteknikerna testar E-Types eldkastare på scenen fylls platsen framför sakta men säkert. Om de två första akterna har haft helt olika publik så verkar alla åldrar uppskatta Eurodance-stjärnan. För mig känns det dock som en pastisch när konserten dras igång med introt från Ronja Rövardotter.

Under konserten lyckas E-Type även klämma in en hopknåpad reggaedänga om Motala samt sjunger "Motala i mitt hjärta" och jag kan för mitt liv inte ta mannen på fullt allvar. Men det kanske inte är meningen?

Showen är fartfylld och publiken längst fram förvandlas snabbt till ett hoppande hav medan det dansas mer sansat i de bakre leden till den pumpande musiken. E-Type verkar vara en perfekt artist för en stadsfestival och lyckas elda på massorna med framgång.

PERNILLA GUNNARSSON