Bruno K Öijer: Svart som silver

Stora Teatern, Linköping.

Betyg: CCCCC

Fantastiskt! Högklassig svensk poesi på Stora Teaterns scen två kvällar i rad, när hände det senast?

Vid första anblicken kommer de två poeterna från skilda världar. Akademiledamoten Katarina Frostenson med ordet "finkultur" oförtjänt stämplat i pannan. Den evige outsidern Bruno K Öijer som trots sin anarkistiska läggning blivit folkkär och drar en stor och mycket blandad publik.

Två skilda världar? Eller kanske inte ändå? För nog finns det mycket som förenar.

Jag tänker i första hand på musikaliteten, den absoluta tilltron till skapandet som motkraft, stabiliteten (textbyggena känns genomarbetade in i minsta stavelse) och det sångliga uttrycket.

Katarina Frostensons mjukt böljande röst försatte mig omgående i ett meditativt tillstånd, som gärna hade fått hålla på måndagsnatten igenom. Samtidigt känns det lite konstigt, skriver verkligen Katarina för mig?

Bruno K Öijer är delvis rock’n’roll på svenska. Hans avsikter är tydligare för mig och han känns mer bekväm att greppa. Som alla andra fascineras jag av hans karaktäristiska uttal. Bruno läser som ingen annan - och det är förstås en kvalitet i sig.

Vi är generationskamrater och jag kan spegla mig i hans sorg, i hans känsla över det som gått förlorat. Och jag kan le åt den lakoniska Dylanska humorn som någon gång bryter igenom.

Men det blir intensivt. Mycket intensivt. Upp emot 50 dikter på drygt två timmar. Bara en bråkdel av tankarna hinner sjunka in. Kvar dröjer en känsla, ett tillstånd av förundran och skulle jag vilja säga - livsglädje. Jag menar, en man som i likhet med Werner Aspenström skriver dikter om sin katt, kan inte vara all that bad.

I hans nya diktsamling "Svart som silver" möter vi en medelålders man som talar med mindre bokstäver, nästan viskar rätt in örat på den som vill lyssna. Jag tror inte hans förtvivlan över livet är mindre i dag, men den tar sig uttryck i en slags melankoli, som aldrig slår över i sentimentalitet. Det känns ... sympatiskt.

Jag fastnar mer för dessa sorgmodiga monologer än det hetlevrade utfall i dikten "Så få" mot "alla självgoda uppsvällda hjärndöda individer som förnedrar sig själva" med tydlig adress mot nöjesindustrin, (även det förlåter mycket att han här tar med ett citat från Sam Peckinpahs "Det vilda gänget").

Allra mest berörd blir jag av Öijers möten med sin uppväxtstad, det vill säga Linköping, där "grävskoporna tog min barndom". Där finns dessa hjärtskärande rader, som jag alltid bär med mig:

Det är en lögn att vi

kommit hem

vi kommer aldrig hem

ingen av oss kommer

hem.

I extranumret "Aldrig" svär Bruno att han aldrig kommer att sätta sig på den tron vi andra bygger åt honom. Men han verkar däremot uppskatta att publiken reser sig och ger honom ett rungande bifall.