"Från rista till chatta" heter en ny bok av Jörgen Birch-Jensen, lärare i svenska och engelska. Författaren tar där ett brett, historiskt grepp på det svenska språket. Undertiteln "Svenska språkets historia" visar ambitionen.
Bokens första delar blir av naturliga skäl lite mer spekulativa - om språkets ursprung vet vi inte så mycket.
En teori om talets ursprung som presenteras går ut på att det finns en stark koppling mellan vår fysiska förmåga och vår språkliga. Händernas förmåga att utföra arbete och finmotoriska sysslor kräver ett avancerat sätt att kommunicera, är tanken. En liknande parallell skulle då finnas mellan vår upprätta gång, som skulle hänga ihop med att vårt tal kräver en andning som i sin tur kräver en upprätt gång.
Möjligen kan man tänka sig att denna mänsklighetens utveckling finns återspeglad i varje barns utveckling, skriver Birch-Jensen. Ett slags språkprogram som motsvarar mänsklighetens utveckling från skrik till avancerad grammatik, skulle finnas. Så som det minsta barnet kommunicerar, så gjorde våra förfäder.
Betyder det något att ett barn ofta säger sitt första ord ungefär när det lär sig gå? När människan i tidernas gryning reste sig upp kommunicerade hon sannolikt på ett sätt som påminner om barnets ettordsfraser. Birch-Jensen frågar halvt retoriskt: Är det en slump att barn som har en långsam motorisk utveckling i regel också säger sina första ord sent och har en långsam språkutveckling, och tvärtom?
På detta skulle jag vilja svara: Är det ens ett faktum? En vanlig uppfattning är ju annars den motsatta, att barn ofta antingen är tidiga motoriskt eller språkligt. Men jag vet inte.
Nåväl. Ju närmare vår tid, desto mer konkret. Författaren tar oss med på en resa från indoeuropeiska språkgruppens ursprung, till urnordiska och runsvenska. Därefter vidtar den äldre fornsvenskan, som gav oss latinet och de latinska bokstäverna, via Bibeln. Under den första halvan av 1200-talet skrevs Äldre Västgötalagen, som är vår första skrift på svenska.
Vidare passerar vi den yngre fornsvenskan och den äldre fornsvenskan, vars inledning brukar bestämmas till 1526 års översättning och tryckning av Nya testamentet. Svenska ersatte också latinet i kyrkorna vid den här tiden.
Nästa period kallas för den yngre nysvenskan. Betydelsefullt där var Sweriges Rikes Lag från 1734. Vår stavning standardiserades för första gången 1801. I slutet av denna period vitaliserades skönlitteraturen och det svenska språket med August Strindbergs "Röda Rummet".
Perioden för nusvenska börjar med 1906 års stavningsreform, vår senaste. Under 1900-talet har fyra saker karaktäriserat den språkliga utvecklingen, enligt Birch-Jensen: 1. Tal och skrift har närmat sig varandra. 2. Det har skett en dialektutjämning. 3. Det har skett en sociolektutjämning. 4. Den engelska lånorden har blivit fler.
Denna vår moderna språkhistoria skildras mer utförligt. Jag återkommer nog till somligt där. Ett stort avsnitt handlar också om lånord, eller importord som Birch-Jensen föredrar att kalla dem. Generösa ordlistor följer med.