När Stolplyckan byggdes, under de första åren på 1980-talet, var byggandet ett samarbete mellan de människor som ville bo i det nya huset, Stångåstaden och Linköpings kommun.
Tankarna med huset var både arv från förr och ett nytänkande: Stolplyckan skulle samtidigt vara ett kollektivboende och ett modernt kommunalt servicehus; de gemensamma lokalerna skulle användas av äldrevård och barnomsorg på dagtid, av invånarna i Stolplyckan på kvällstid.
Stolplyckan blev inte bara en nyhet för Linköping, utan också för resten av landet och idén spreds. Man hade tidigare haft kollektivhus, men inte använt systemet med att dela på offentliga lokaler mellan kommunen och privatpersonerna.
Från Örebro kom Riksbyggen för att kopiera idéer. Även i Stockholm och Göteborg byggdes liknande hus. I Linköping blev T1 delvis en kopiering av Stolplyckan.
I dagens Stolplyckan lever många av kollektivhusets tankar kvar.
Matlagen, som fixar middag åt alla en kväll i veckan, finns kvar. Arbetsdagarna finns, då invånarna hjälps åt med att röja, städa och måla i och utanför huset, liksom kafékvällarna. Man delar på trappstädning, turas om att ansvara för nycklar till gemensamma utrymmen, ordnar pubaftnar, gör en Stolplyckan-tidning, kollektivet har en egen hemsida, det fixas kvällsträffar för husets tonåringar, huset har egen barnomsorg.
Lägenheterna i den del av Stolplyckan-kvarteret som är kollektiv är tio procent mindre än vanliga lägenheter. De tio procenten från varje lägenhet har gått till större gemensamma utrymmen: matsal, gympasal, små gästrum för besökande, snickeriverkstad, musikrum ...
En del Stolplyckanbor lever mycket kollektivt och har dörren öppen så gott som alltid. Andra är inte så kollektiva. Ingen värdering görs av den som flyttar in men det brukar bli så, säger några invånare, att de som inte riktigt förstått kollektivet eller inte gillar att känna och umgås med sina grannar, de flyttar ut efter en kort tid. Andra vill aldrig lämna.
-- Vi försökte flytta från Stolp-lyckan och bo på ett annat ställe. Det gick i ett halvår men sedan var vi tvungna att flytta tillbaka, vi längtade så, berättar Susanne Erlin i 37:an.
Allt har inte bara varit frid och fröjd i Stolplyckan. Som förra året när kommunen planerade att dra en cykelväg genom Magistratshagen. Invånarna ville inte se sin nära natur förstörd och protesterade så kraftigt att kommunen fick börja undersöka andra alternativ för vägen.
-- Här bor många kampglada människor. Vid sådana här tillfällen är vi redan organiserade, så vi jobbar effektivt på flera fronter, säger Margareta Ossbarh i Stolplyckans informationsgrupp.
Stolplyckan är lite som ett samhälle i samhället. I korridorer sker möten, kärleksaffärer inleds, män och kvinnor byter lägenheter. Barn föds, barn blir tonåringar. Några engagerar sig hårt i det gemensamma, andra håller sig lite mer för sig själva.
Rune Wigblad i 59:an kallar Stolplyckan för "ett socialt andningshål i Linköping". Susanne Erlin i 37:an, som trodde att Stolplyckan var ungefär som alla andra hyreshus, upptäckte att så inte var fallet när hon och familjen flyttade till Gottfridsberg. Exilen varade bara ett halvår.
-- Vi fick inte tillbaka samma lägenhet när vi flyttade tillbaka men det var inte viktigt. Det viktiga var att få bo i Stolplyckan.