Varannan vecka träffas Vadstenas ulljunta, sju sanna entusiaster när det gäller att ta hand om hår från olika sorters djur.
Några av kvinnorna i ulljuntan har spunnit i över tio år. De träffas hos varandra.
Corren får vara med en kväll hemma i köket hos Anki Spendrup i Herrestad.
Värdinnan själv sitter framför spinnrocken med en handduk i knäet. I en papperskasse bredvid sig har hon angoraull från en av sina 25 kaniner.
-- Det här är Felicia, berättar hon och spinner en tunn ljusgrå tråd.
-- Det här är Tom, säger Elisabeth Meves som sitter vid spinnrocken bredvid. Angoraull behöver varken kardas eller tvättas. Den är ren och inte fet.
Att spinna ett hekto angoraull tar åtta timmar. Det räcker nästan till två par vantar. Anki Spendrup får 25 kg ull om året från sina kaniner. Det säger sig självt att hon inte hinner spinna allt själv.
Varför spinner man då?
-- Det är rogivande, svarar Anki Spendrup.
-- Om man inte har lust med någonting kan man alltid ta fram spinnrocken, säger Annagreta Grandin och alla instämmer.
Spinnrockarna är moderna, nytillverkade av Annagretas man Lars.
-- Det är jätteroligt att spinna, särskilt när man har kardat själv, säger Leena Strand, gruppens äldsta men nyaste medlem. Hon kardar fårull från pälsfår med enkla handkardor. Inga kardmaskiner här inte.
-- Vi kör för hand, utbrister Kerstin Ahlström med viss stolthet. Kerstin lägger grå och turkosfärgad ull på kardan. Kardfloret ska användas till tovning. Hon sitter på en tovad dyna av "äkta fuskpäls". Inget får har behövt sätta livet till för den.
Ulligan nöjer sig inte med får och kanin. Kerstin Ahlström berättar att hon provat ull från ett tiotal hundraser. En mössa och ett par vantar har hon en samojedspets att tacka för.
Kattull, alpacka och myskoxull har också förekommit.
Annagreta Grandin visar en tjock, mycket len och lurvig kofta som hon har stickat.
-- Garnet är från Morran, en old english sheepdog. Koftan är så varm att det är helt otroligt, berättar hon.
Fastän Morran inte finns mer har Annagreta Grandin fortfarande kvar av hennes ull.
Carina Juberg stickar i kväll. Hon har sju egna finullsfår på gården med det passande namnet Baggelycke, vid Borghamn. Men ingen bagge. Snart ska fåren klippas igen.
-- Du tvättar väl dem innan du klipper? Ut i Vättern med dem, skojar kamraterna. De är vana vid att hitta fästingar, bajs och annat skräp.
I kväll stickar Carina Juberg på en tröja till sig själv.
Den är mönstrad i gult, grått och vitt. Garnet har hon köpt hos det lokala ullspinneriet.
Hon stickar runt, runt i en teknik som kallas tvåändsstickning, det vill säga med två trådar. Det ger en mycket fast stickning.
-- Jag ska klippa upp tröjan framtill. Det är första gången jag gör något sådant, berättar hon.
Leena Strand har spunnit tre härvor garn till sin blivande tröja med dragkedja framtill. Hon har också virkat med flera färger efter mönster från Vasa museum i Finland.
Det har blivit muddar, vantar och en väska.
-- Man ska gör det som är roligt. Då hinner man det andra på något sätt, säger Carina Juberg.
Då skrattar hela gänget förtjust. I helgen visade ullljuntan sina färdigheter vid en påskmarknad i hantverksmagasinet i Vadstena.
Av erfarenhet vet de att arbeten med ull väcker intresse hos både gammal och ung.