Posten har precis kommit. I ett kuvert ligger Shakibs antagningsbesked till gymnasiet.

– Jag har klarat alla betyg i kärnämnena utom matten, säger Shakib.

Men beskedet om en gymnasieplats hjälper inte mot ängslan över ett annat besked. Shakib har fått ännu ett avslag på sin asylansökan, och ett avslag på ansökan om verkställighetshinder för utvisning.

Artikelbild

| Leif och Susanne Björk blev familjehem åt Shakib och kämpar för att han ska få stanna i Sverige.

Hans historia börjar hemma i byn i Afghanistan. En chaufför till hans pappa, som var säkerhetspolis, sprängs till döds i ett attentat.

Shakib pressar sina fingrar hårt mot armen, för att ta stöd när han fortsätter sin berättelse. Tillsammans med sina föräldrar och åtta yngre syskon flyr han mot Iran.

– Det var många människor vid gränsen. Vi sprang ur bilen och jag tappade bort min familj. Jag tror att min pappa blev skjuten.

Hans berättelse är en pojkes. Själv tror han att han var elva år vid flykten, men har i Sverige fått sin ålder uppskriven med tre år och är i dag på pappret 17 år.

Artikelbild

| Minka Eriksson är god man åt Shakib Amini. Hon blir upprörd över att Migrationsverket och domstolen inte ansett att Shakib berättelse är trovärdig.

– Det kan vara så. Jag vet inte. Det är inte så viktigt med ålder i Afghanistan och min pappa hade alla mina papper.

I augusti 2015 kom Shakib ensam och svårt traumatiserad till Sverige. Han hämtades på en anläggning i Stockholm av socialtjänsten i Kinda kommun, och placerades i ett tillfälligt familjehem i Åtvidaberg.

Artikelbild

Vid den tiden hade Susanne och Leif Björk i Forsaström börjat fundera på att bli familjehem.

– Shakib kom till oss i november 2015, säger Susanne Björk.

Artikelbild

| Shakib Amini och Susanne Björk har kommit varandra nära. Tanken att Shakib ska utvisas är svår.

Han sattes i förberedelseklass i årskurs fem, men flyttades kort därpå till årskurs åtta. Nyligen gick han ut nian. Han spelar fotboll i ÅFF:s U17-lag, har flickvän, kompisar, framtidsplaner och en familj han trivs med. Men Shakib kan inte sova på nätterna. Beslutet om utvisning maler.

– Jag har inget liv i Afghanistan, ingen familj, ingen släkt som jag känner. Jag kan inte överleva där.

Migrationsdomstolen har ansett att Shakibs berättelse inte är trovärdig och att han därför inte kan få uppehållstillstånd som skyddsbehövande. Migrationsverket har också hänvisat till att det finns ett fungerande nätverk i hemlandet.

Minka Eriksson, som är god man åt Shakib är upprörd och säger bestämt att Shakibs berättelse är trovärdig samt alla efterforskningar efter familjen, bland annat genom Röda korset, inte gett något resultat.

– Migrationsverket och domstolen säger i praktiken att Shakib ljuger. Det är så orättvist.

Shakib blir också upprörd. Han har sett en ljus framtid för sig i Sverige, som byggare om drömmen att bli fotbollsspelare inte blir av.

– Jag kan inte åka tillbaka. Det kommer inte att hända.

Den nya gymnasielagen väckte visst hopp, men den gäller inte för Shakib. Den avser endast ensamkommande som hunnit fylla 18 år.

– Det stämmer, säger Sophia Öhvall Lindberg, presskommunikatör på Migrationsverket och fortsätter:

– Syftet med gymnasielagen är att de som 2015 var barn och nu blivit vuxna ska få möjlighet att stanna för att studera. De som fortfarande är barn får sin prövning utifrån att de är barn, säger hon och betonar att hon uttalar sig generellt.

Varför gymnasielagen inte omfattar minderåriga kan Migrationsverket inte svara på.

– Det är en politisk fråga, säger Sophia Öhvall Lindberg.

Vid återvändandesamtal på Migrationsverket har Shakib fått besked om att han måste återvända frivilligt när han fyllt 18 år. Det blir under sommaren 2019, då han hunnit gå ett år på gymnasiet.

En ny ansökan om verkställighetshinder för utvisning kommer att lämnas in.