Mobiltäckningen svajar lite, men Vloras röst går fram från en lägenhet någonstans i Kosovo. Hon är tyngd och suckar:

– Vi bara väntar. Det är jättejobbigt. Ibland säger jag att jag inte orkar mera. Men jag är stark, jag vet.

Tiden efter utvisningen har varit svår, även om det praktiska med kost och logi löst sig.

Artikelbild

| Kenneth Axelsson och Carl G Nilsson jobbar tillsammans för att Vlora och hennes två döttrar på tio och tolv år, ska kunna återvända till Åtvidaberg. Familjen utvisades efter åtta år i Sverige till Kosovo, där de riskerar att utsättas för hedersrelaterat våld.

– Vi hyr en lägenhet. Vi är inne hela dagarna och vågar bara gå ut om kvällarna för att handla mat.

Hon berättar att flickorna är ledsna. De har varit sjuka, en av dem har matvägrat. De saknar skolan och kamraterna hemma i Åtvidaberg. Själv saknar hon arbetet och kollegorna.

– Jag vill bara hem och jobba.

Tidningen berättade om Vlora första gången i december och följde hennes kamp för uppehållstillstånd och arbetstillstånd under vintern och våren. Hon flydde 2010 från grovt hedersrelaterat våld i Kosovo med döttrarna, då två och fyra år.

Artikelbild

Vlora har jobbet kvar och har ansökt om arbetstillstånd för att kunna återvända.

Fruktan för hot och övergrepp i hemlandet, riktat mot både henne själv och barnen, gjorde att Vlora stannade i Sverige, trots att Migrationsverket tidigt avslog hennes asylansökan. Hon fick senare arbetstillstånd och har sedan flera år arbetat på Städ- och fastighetsskötsel i Åtvidaberg.

Under vintern och våren kastades familjen mellan hopp och förtvivlan. Avslag följde på avslag och den sjätte april lämnade de Sverige med hopp om att snart kunna återvända.

På Städ- och fastighetsskötsel i Åtvidaberg är Vlora saknad, både av kollegor och av arbetsgivaren Kenneth Axelsson.

– Det är extremt jobbigt, säger Kenneth Axelsson som står både Vlora och flickorna nära.

– Hon har jobbet kvar, säger han och beskriver Vlora som ytterst pliktmedveten.

Strax efter återkomsten till Kosovo sökte Vlora via svenska konsulatet i Skopje i Makedonien, nytt arbetstillstånd för att kunna återvända och återgå i tjänst. Förre riksdagsmannen Carl G Nilsson som engagerat sig, både personligt och som ombud för Vlora, uppger att han inför utvisningen fick signaler från Migrationsverkets återvändandeenhet om att Vloras ärende skulle kunna prioriteras genom förtur.

Nu är han förtvivlad över besked från Migrationsverkets tillståndsenhet i Borås, dit Vloras ärende flyttats efter att ha gått vägen via enheter i Malmö och Umeå, om att förtur inte ges och att Migrationsverket nu behandlar tillståndsärenden som inkommit i oktober, november. Väntetiden har angetts till åtta månader.

– Jag fortsätter vädja till Migrationsverket om förtur, säger han och tillägger att Vloras ärende åter flyttats, nu till Göteborg och att ärendet drygt fyra veckor efter ansökan inte tilldelats en handläggare.

Både Kenneth Axelsson och Carl G Nilsson är tagna över besked om den långa väntetiden.

– Vi tänker på barnen, att de måste få komma tillbaka till skolan. Att de inte kan albanska, att de inte går ut. Att Sverige är deras land, de känner inte till något annat. Jag är rädd att de går under, säger Carl G Nilsson.

Vlora och hennes flickor har engagerat många. Inför utvisningen öppnades ett konto i Åtvidabergs sparbank till familjens uppehälle i Kosovo.

– Det har kommit in generösa bidrag, från 50 kronor upp till 1 000. Det har gått till flygresan, till ansökan om arbetstillståndet, till mat och hyra. Vi har så vi klarar en till två månader, säger Carl G Nilsson och vädjar om ytterligare bidrag.

Vlora hälsar att hon är tacksam över alla bidrag och omtanke.

–  Snälla, glöm oss inte, säger hon.