• onsdag 22 oktober 2014
Virke med spik på vägbanan Trafikbloggen Trafikbloggen
Vädersponsor:

Beatles texter speglar tiden

I de tidiga Beatlessångerna vargenusrelationerna ytterst traditionella.Men efter hand speglade texterna samhällsförändringen och redan i mittenav 60-talet skrev John Lennon texter somstarkt ifrågasatte den traditionellamansrollen, skriver Björn Horgby i sinandra artikel om mansbilder i rockmusiken.

en ekonomiska utvecklingen under 1950- och 1960-talen skapade helt nya förutsättningar för livet i västvärlden. I länder som Sverige, Storbritannien och USA kunde arbetare för första gången åka på semester och få en social grundtrygghet. Ungdomsgenerationen fick ekonomiska möjligheter att skapa nya stilar som skiljde dem från vuxenvärlden. Klassrelationerna förändrades när helt nya grupper kunde läsa vid universiteten. Hädanefter var det inte givet att barnen skulle gå i sina föräldrars fotspår.

Också genusrelationerna förändrades. Särskilt i de skandinaviska länderna ersattes enförsörjarnormen, där mannen var ensam familjeförsörjare medan kvinnan ansvarade för familjen, av en tvåförsörjarnorm som innebar att både man och kvinna försörjde familjen. Kvinnornas dubbelarbete medförde att de började ställa krav på en förändrad ordning i familjen.

Ungdomskulturerna förutsatte friare sexuella relationer. De bands samman med 60-talets sexuella revolution, som bidrog till att förändra genusordningen. Med p-pillren frikopplades sexualiteten från fortplantningen och på så sätt försvagades också banden mellan sex och äktenskap. Det passade tidens ungdomskulturer.

Kvinnor på piedestal

Det är i detta sammanhang rockmusikens förändringar bör ses. I början av 60-talet var fortfarande den traditionella genusordningen stark. Kvinnor kunde sättas på piedestal som madonna eller dras ned i smutsen som hora. Rolling Stones skrev in sig i denna långa tradition av kvinnoförnedrande musik med låtar som "Under my thumb" och "Yesterdays paper". I den senare jämförde Mick Jagger kvinnor med gamla tidningar. När man läst dem var de förbrukade. Stones representerade en manlighet som färgades av arbetarklassvärderingar och präglades av ett machoideal.

The Who representerade en ny typ av ung, arg arbetarklassmanlighet baserad på ilska och frustration. Även The Whos texter utgick från ett manligt maktperspektiv, där mannen underordnade kvinnan och där kvinnan i värsta fall kunde vara en förbrukningsvara - precis som i Rolling Stones värld.

Men, det fanns också grupper som deltog i förändringen av genusordningen. Beatles texter förändrades successivt. Tidiga Beatles (före 1966) sjöng sällan om sex, utan oftare om parrelationer. De använde omskrivningar och behandlade i sina tidiga låtar sådant som i sig var oskyldigt, till exempel att ett par kysstes, men som för den ungdomliga publiken, som kunde tyda tidens kodspråk, framstod som att det också kunde handla om något annat.

Till en början var genusrelationerna traditionella. "A hard day’s night" handlade om det goda förhållandet. Mannen släpade sig hem efter att ha jobbat hårt, men när han kom hem till sin kvinna "I’ll find the things that you do/Will make me feel all right." Mannen arbetade för att försörja sin kvinna. Hon tog hand om honom och såg till att han mådde bra.

Machoperspektiv

Manlighetens problem och förutsättningar berördes på olika sätt i en del av de tidiga Beatlestexterna. Till exempel förekom "My way"-perspektivet - mannen som går sin egen väg genom livet - inte bara hos Elvis Presley utan även i Beatles värld. "I’ll follow the sun" är ett exempel på en sådan text. "My way"-temat passade även Rolling Stones. Kryddat med ett machoperspektiv kunde Mick Jagger i "Get out of my cloud" be andra män att dra åt helvete och låta honom leva sitt liv som han ville leva det. Det gemensamma för "My way"-perspektivet var att det utgick från 1950-talets genusordning.

1964-65 skrev framför allt John Lennon flera texter där han ifrågasatte den starke mannen. En var "I’m a loser", som handlade om mannen som inte lyckades leva upp till alla krav som ställdes på honom och självkritiskt såg sig som en clown. Hitlåten "Help" tog också upp den svage, osäkre mannen, som saknade självförtroende och därför bad om hjälp.

I slutet av 1965 och under 1966 märktes den LSD-influerade psykedeliseringen både i texterna och i musiken. Detta påverkade inte bara Beatles utan hela den brittiska och amerikanska musikscenen. De enkla hjärta-och-smärta-texterna som dominerade den tidigare perioden försvann. Hädanefter kommenterade texterna ofta livet - och döden, som i "Eleanor Rigby".

Den sexuella revolutionen utvecklades vid sidan av psykedeliseringen. Hippiekulturen omhuldade den fria kärleken. Fortfarande definierade männen innehållet i den fria kärleken. Den fria kärleken följdes av en pornografisk våg, som utgick från ett utpräglat manligt perspektiv. Men den sexuella revolutionen innebar att de genusordnade roller inte längre var lika fastlåsta. Den fria kärlekens budskap förmedlade av John Lennon 1968 i "Happiness is a warm gun" där en av raderna löd "Mother Superior jump the gun". I det här sammanhanget var "gun" i första hand det manliga könsorganet. En annan knulltext var McCartneys "Why don’t we do it in the road?" Den senare texten var visserligen humoristisk, men den hade nog inte varit möjlig för The Beatles att spela in tidigare. 1968 hade normvärlden förändrats.

Fri kärlek

De amerikanska hippiegrupperna pläderade för att både kvinnor och män hade rätt till fri kärlek. I deras ständigt pågående drogpåverkade fest skulle alla givna moraliska gränser sprängas. Målet var att skapa ett samhälle som byggde på frihet för individen att göra vad denne själv ville och där den sexuella njutningen spelade en stor roll. De sexuella relationerna förbehölls inte äktenskapet. Man experimenterade med samlevnadsformer och levde i kollektiv. David Crosbys "Triad" gestaltar detta allra tydligast. Texten hävdade att tre personer kan leva tillsammans och älska varandra i stället för att leva i parrelationer. Det gällde att bryta föräldragenerationens normvärld. "Your mother’s ghost stands at your shoulder saying to you ’you can not do that, it breaks all the rules you learned in school’".

Både i "nya" och mer traditionella relationer kunde problem uppstå. Detta är ett av populärkulturens oftast återkommande tema och så var det också för The Beatles och hippiebanden. Skillnaden gentemot tidigare var att genusordningen inte alltid var given. Olika typer av genusordning kunde leva sida vid sida. Beatles music hall-pastisch "When I’m 64" betonade en traditionell genusordning där sångaren frågade om kvinnan tänkte sköta och vårda - "will you still need me, will you still feed me" - mannen även när han blivit gammal.

Jämställda individer

När relationerna mellan man och kvinna inte längre inhägnades i äktenskapet eller byggde på ett patriarkaliskt överläge, var det möjligt för kvinnan att lämna den man som fortsatte att framhäva att han skulle ha tolkningsföreträde i parrelationen. Den amerikanska hippiegruppen Country Joe & the Fish texter handlade i allmänhet inte om manligt över- eller underläge utan om den problematiska relationen mellan man och kvinna, som i texterna verkar vara relativt jämställda individer.

I den fria kärlekens tidevarv var svartsjuka en känsla som sällan visades. Ett sådant undantag var The Leaves hippieklassiker "Hey Joe", som spelades in av flera grupper, däribland The Byrds, Love och Jimi Hendrix Experience. Dess text fanns i åtminstone två varianter, men båda handlade om att Joe hade eller skulle köpa sig ett skjutvapen och döda sin kvinna, som varit otrogen tillsammans med en annan man. När han efteråt berättade att han skjutit kvinnan och den man hon varit otrogen med, så framstod han samtidigt som en riktig karl som stod vid sitt ord. Dessutom tänkte han inte stanna och vänta på att bli tagen av polisen, utan han tänkte söka friheten i Mexiko. "Hey Joe" framstår som hippiestilens mest utpräglade machotext.

Kvinnligt uppror

Hippiegrupperna hade sällan något machoideal. Den "tuffa" manligheten sågs snarare som problematisk. Under Vietnamkriget var det sådana män som krigade och sådana män som representerade det bestående samhällets värderingar. Detta var utgångspunkten när Country Joe & the Fish på ett satiriskt sätt jämförde president Lyndon B Johnson med Stålmannen. Även The Beatles försökte slå håll på machoaktiga myter, som i "The continuing story of Bungalow Bill".

När Beatles speglade sin manlighet i kvinnobilderna framstår "She’s leaving home och "Lovely Rita", båda från Sgt Pepper 1967, som två nyckeltexter. I båda fallen gjorde kvinnan uppror mot genusordningen. Förändringen av genusordningen var en betydelsefull del av "det upproriska" i det sena 1960-talets upproriskhet.

 
  • 24Corren
  • TT Play

Donati trivs bra i Norrköping

Ingen mer utredning om Stockholmsbomben

  • Mest läst just nu
  • Senaste nytt
  • Senaste nytt
  • Mest läst i dag